16 januari 2009

SVARTA FREDAGEN

Som vanligt blir de fel men vi tar de lite huller om buller för de e så jag känner mig idag! Jag fick ett glatt sms när jag var på väg upp på behandlingen imorse. A som jag legat brevid för ett tag sedan hade sett till att vi fick samma rum. Passade bra för mig som kom ensam idag! Bilderna visar bara vem som fick finast bemöttande idag * ler *. Min bricka med dricka och snacks och A och hennes underbara roliga vänninas bricka ( under )
Min underbara prins som jag hjälpte till världen och har fått möjlighet att följa. Ja fick en egen stund med han och jag höll honom i famnen och sjöng, han somnade och jag grät en liten tår.

Så här stor är han nu och han ler och försöker prata. Barn är underbara för dom ger en så mycket kärlek. Att bara få mysa med dom gör en lycklig.


Nu till livets allvar!!
Jag gjorde en DT igår av hela kroppen. När jag kom dit bad dom att få sätta en nål i armen. Men va f*n, jag e ju rädd. Dom försökte för att de skulle bli sååå svårt att spruta in så mycket kontrast i porten. Men min kropp skötte sig och alla synliga vener gömde sig, så dom blev tvugna att ta porten och fylla hela 16 sprutor med kontrast. Det gick tillslut bra men var jobbigt med en ond nack tumör och tomma kroppen fylls med kontrast= illamående!!
På kvällen åt jag en god middag med mina underbara vänner och vi planerade att försöka hitta på nått då vi inte vet hur framtiden ser ut!! Ni är bäst alla som finns här för mig och som jag uppskattar så mycket, gäller även självklart MIN FAMILJ!




Som sagt tillbaka till imorse när jag var på väg till behandlingen inget ont anat!!
Kom upp dit och fick rummet med A. Min sköterska M som e så gullig kom och sa att dom tagit bort avastinet och att jag bara skulle få taxol. Jag sa att de måste vara ett missförstånd, så hon gick ner för att ringa. Ett moln kom över mig och jag blev orolig!! Hon kom tillbaka och sa att de kommer snart upp en läkare och berättar. Jag fattade direkt med ändå inte. Snart stod läkare G i dörren och jag får själv gå in i ett rum med honom. Ser att han e plågad och obekväm av situationen. Det är ju trots allt inte länge sedan han sa att " DU E SÅ GOTT SOM FRISK" !! Jaha säger han och jag säger oxå jaha????? Vad tror du sa han???? Jag tittar förvånad på honom?? Han säger att både MR och DT visar 5 st metastaser i hjärnan. Vi måste avsluta beh nu och öka cortisonet till varje dag och om ca 8 dgr stråla hjärnan för att minska trycket, smärtlindra och symtomlindra. Det är allvarligt! Sen fortsätter han att babbla på, hör inget, förstår inget, sitter i fullständig chock! Senast igår kväll pratade vi om hur man kommer reagera vid detta besked. Jag känner mig tom och illamående. Jag går slokörad tillbaka till rummet och börjar stört gråta, får stöd av sköterskan, A och E. Dom ringde Henry och han kom genast. Jag tycker det är så konstigt att inte läkaren ringde imorse och bad mig ta med nån??? Jag menar på en vanlig beh brukar jag åka själv för de är ju inget läskigt! För hänsyn till min ev dottra vill jag ej skriva hur lång tid jag har ( obs! statistiskt sätt ) men de e inte långt! Men ikväll ska vi gråta och vara ledsna och sen tar jag upp KAMPEN igen för jag ger INTE UPP!!
Men de e tungt och svart nu! Jag ville ju ha lite längre tid, hinna med lite mera saker, är inte redo ännu! Iofs vem f*n blir någonsin redo för nått sånt??? Hur gör man sista tiden? Hur finner man styrkan??? Jag har så mycket frågor!! På måndag kommer kurator S hit och pratar sen ska vi till KS på behandlings plan samtal.




67 kommentarer:

Anonym sa...

Sabina, jag har svårt att veta vad jag ska skriva...kära du. Jag tänker på dig och din familj och förstår att det måste vara fruktansvärt för er. Det är bara så jävla orättvist! Varmaste kramar till dig, Sabina. Från Lotta M.

Anonym sa...

Jag blir bara ledsen... och pratade med min mamma om dig. Och då berättade hon om en mamma som fick reda på att hon hade leukemi och endast hade sex månader kvar. Till det hela hör att hon var ensamstående mamma till ett litet barn på 1,5 år.

Det hon då började göra var att läsa in sagor. Sagor som hon själv hade en relation till, egenpåhittade sagor, nya sagor... och de sagorna lyssnar hennes barn på än idag.

Att få höra sin mamma det är ovärderligt. Att dessutom lägga till de bilder och texter som finns här kommer göra att dina döttrar har kvar sin mamma på jorden ändå.

Precis som mina barn är kvar delvis.

Jag försöker att hålla fast vid det som du skrev inne hos mig en gång. Att du tyckte att det kändes skönt att veta att mina flickor är där uppe och att du kommer att vara med dem.

Håll fast vid den tanken! De behöver en mamma! Och just nu kan inte jag vara där uppe. Så mitt i detta tänker jag ge dig ett uppdrag: ta hand om mina barn åt mig!

Så den dagen du somnar in, med hela din härliga familj hos dig, så har du en ny kamp att föra!

För sådana är vi... vi dör om vi inte har någonting att strida för. Och du kommer aldrig att dö i den bemärkelsen!

Fortsätt att kampa! Och under tiden så finns jag här.

Massa varma kramar till dig och familjen!

Anonym sa...

En stor kram till dej Sabina. Jag är för dej helt okänd men jag har följt dej ett tag på din blogg... Det ÄR verkligen så jävla orättvist :-(

Anonym sa...

Som utomstående är det alldeles omöjligt att sätta sig in i vad du går igenom och ord känns så fattiga ...
Ändå önskar jag av hela mitt hjärta att alla goda tankar som följer din kamp kan ge dig, och de som står dig nära, all den tröst, kraft och styrka som behövs nu !

Laila

Anonym sa...

Sabina, det finns inget att säga annat än att du redan har övervunnit så många hinder, du är ung och du har kraft att leva längre än den tid du fått från de som ändå inget säkert kan säga. Inte ens läkarvetenskapen är en säker vetenskap, tänk INTE på den statistik du fått - bara den är något som kan få dig ner på knä mentalt. Du är så stark!!
Kram från mig, en trogen läsare.
//Lina

Anonym sa...

Nej va orolig jag blir kan inte låta bli att gråta..
Sa läkaren hur lång tid stastistikt sätt du har kvar??
Hur klarar man en sån situation??
Du är min idol..kram

Anonym sa...

Ber för dig o tänker på dig
Kraaaaam
Lisa

Anonym sa...

Det finns inga ord...
Jag är såååå ledsen för din och hela din familjs skull.

Tycker MammaMelissas förslag låter bra, att göra en inspelning till dina döttrar - som kan hjälpa dem i framtiden.

Jag är så ledsen...
Stora kramar från Kerstin

Anonym sa...

Kära du! Jag är så lessen, inga ord kan förmedla tankarna inför detta. Mina tankar är hos dig och dina nära o kära idag.
Kram Ellinor

Pebbles95 sa...

FAsen Sabina jag bara blir så ledsen för din skull att som du skriver, VARFÖR SER DOM INTE TILL ATT MAN HAR MORALISKT STÖD MED SIG? Fy fasen säger jag bara, har en vän som fick ta emot fler tunga besked helt ensam, sen sopade man upp resten av honom mentalt.. Jag tror ändå att det här kommer gå bra, hoppet är det sista som överger kroppen OCH du är galet stark och verkar ju ha SÅ MYCKET stöd överallt. Din goda fysik och ditt starka psyke tar dig igenom det här.
Största kramen t dig/ Annette

Kristina Birkesten sa...

Sabina!
Kom in på din blogg nu via Vimmelmamman.

Jag önskar att jag hade något klokt och trösterikt att skriva till dig, men det har jag inte.

Jag kan bara känna med dig och sända varma tankar.Fast vi är helt okända för varandra så skickar jag en uppriktigt menad
Kram!
Din nya läsare
Kristina

Anonym sa...

Detta var ju INTE vad man ville läsa idag....men du, statistik är bara siffror på ett papper och nån ska ligga på längre överlevnad för att det ska bli ett genomsnitt!
Jag förstår ju att du kämpar på, har man barn så ger man inte upp.....men det är tillåtet att sörja och gråta, det behövs ibland.
Jag håller med den person som tipsade om att läsa in saker till barnen....skriv ner alla tankar, dikter, önskningar och goda minnen du har.....mina käraste saker efter min mamma är de dagböcker och funderingar hon lämnade efter sig. Då var jag ändå 50+ när hon dog.....
Så länge ngn minns är man inte död!
Min tro är, att man möts en gång...hur och var vet jag inte, men allt annat vore så meningslöst.
Nu hoppas jag att du orkar samla nya krafter och kämpa mot den djävul som invadetat din kropp...jag tänker på dig varje dag.
Kramar Ia

Anonym sa...

Hej vännen..

Stod i kassakön på Ikea när ditt sms kom i dag.. Tårarna bara rann ned för mina kinder. Som tur var hade jag C med mig som stöd..

På något sätt har jag inte kunnat, viljat eller orkat inse sanningen.. Sanningen är alldeles för grym & livet är så orrättvist.. Då & då är det som om någon skakar om en & man blir påmind om att livet inte är en självklarhet utan en gåva.Känns så overkligt allting..

Du är & kommer alltid att vara en kämpe vännen... Ber & önskar fortfarande att du kommer vinna den här kampen.. Även om vi inte hörs varje dag känns det som om vi gjorde det.. Jag går in & läser din blogg flera gånger varje dag för att se om du skrivit något nytt och för att få veta hur du mår.. Det är så betydelsefullt att följa dina & flickornas dagar..

Jag har haft lyckan att få följa dina små prinsessor från att de var nyfödda & se hur de växt upp.. Och lyckan att få känna dig vännen.. Du är en underbar person.. Önskar så att vi alla skulle kunna få vakna upp från denna mardröm..

Tänker på dig & din familj & alla dina nära & kära.. Finns här för dig till 100%. Glöm aldrig det!

Puss & kram

ullis

Anonym sa...

Många varma tankar till dig med familj.

♥ Anna

Anonym sa...

Fan vilket piss besked! Va ARG jag blir!! och vilken dum doktor!
Så otroligt okänsligt!
***************************
Men,,jag ser dig framför mig...uppe i himlen, med ett helt gäng småänglar som du tränar i yoga o aerobics,,,jag förmodar att även änglar behöver hålla sig i trim för att tackla sina uppgifter på bästa sätt.Det är kanske därför du ska dit,,,det första himla gymet i historien ska skapas!
Skickar massvis med varma tankar till dig och hela din familj, att ni får den tiden ni behöver.

Kram Malin,,,Emils mamma

Anonym sa...

Finner inga ord det stockar sig i halsen...

Kockis. sa...

Men lilla Sabina...
Tar det aldrig slut? Önskar att jag kunde hjälpa dig på nåt sätt, komma med svar eller bara finnas där för dig. *Kramar om dig hårt*
//Kockis

Anonym sa...

Men jädrar Sabina
Det har ju för fasen känts som om din styrka kommer att fixa detta.
Vad händer?
Har läst din blogg länge, kan inte riktigt ta in detta, vill inte ta in. Förstår inte hur ni ska kunna hantera en sån här sak.
Blir ledsen. Men det hjälper inte dig.
Herregud, jag önskar jag kunde göra
någonting.

Tänker på dig ofta ofta.
Ger dig en stor kram Sabina

Anonym sa...

Det sägs att när unga personer som egentligen är för goda för jordelivet blir utvalda att följa med tidigare än räknat in i en ny värld.
Försök att leva i sekunden..här och nu...sök meditation som kan ge dig svaren i ditt inre och lugna ditt svarta moln.

Varma helande tankar
Susanne

Anonym sa...

jag kan knappt ta in vad du skriver, det skrämmer mig så, blir så ledsen...
vi här ute i rymden finns här för dig och lämnar dig aldrig.
världens största kram till dig
kram Helen i skåne

Anonym sa...

hej sabina! vi är så många som tänker på dig, ber för dig ikväll, att du ska klara dig längre an vad som sagts av läkaren! många kramar till dig ! linda o nina

Anonym sa...

Hej Sabina,

jag läser din blogg varje dag, följer dig via syster yster. Jag kan inte låta bli att gråta.
Så otroligt tungt att du behövde ta emot det tuffa beskedet alldeles själv. Det är för jäkligt att dom inte på någotvis kunde bett dig ta med någon. Du har ju så mycket stöd runt omkring dig hela tiden annars.
Allt är så orättvis, livet är så men du har gått igenom så mycket redan, du har fajtats för så mycket. Och ändå är du en sol som lyser. Du är en fantastisk människa Sabina!

Pussar och Kramar från
Ann-Sofie

malla sa...

Tårarna rann sakta ner på min kind när jag i dag som vanligt läste din sida .. hur orkar du ??

Finns det nåt man kan göra som utomstående??

Men en sak ska du veta du har 2 underbara tjejer Melli å jag brukar prata lite på msn om skolan osv Och Julia har jag inte set sen i sommras då hon undra va jag var för en konstig tant... jag hade färgat håret från blont till mörk mörk brunt.. inte lätt att känna igen alla ... ler hon e go.
Ta hand om dej så gott det går ..
stora kramar malin

Anonym sa...

Kan inte säga annat än att jag lider med dig... Jag tänker på dig så otroligt mkt..!!
Mängder av styrkekramar

Anonym sa...

Det är så orättvist och hemsk jag saknar ord. Allt bara snurrar och det är svårt att förstå att detta är sant. Jag hoppas vi kan ses snart, om du inte orkar förstår jag. Jag vill bara så gärna krama dig.

Kärlek till hela familjen.

Anonym sa...

Allt jag känner står redan skrivet i kommentarerna ovan. Tänker på dig, och kämpa på!!!!

stora lilla j sa...

Hej Sabina,

Eric tipsade mig om din blogg och jag har följt dig ett tag nu, "i smyg". Jag är så outsägligt ledsen för vad du och dina flickor tvingas gå igenom, jag kan inte ens föreställa mig hur det måste kännas för er. Jag tänker på dig massor och önskar dig styrka!

//Hilla

http://blondibarcelona.blogg.se sa...

Kära vackra Sabina,
Sitter och läser inne hos "vimmelmamman", vilket har blivit en vana sedan i maj, innan hon insjuknade. Och vad är det jag ser, ytterligare en mamma som kämpar så tappert och med detta så sorgliga besked. Hjärtat stannar, går in på din blogg och ser en så underbar bild på dej på stranden i Thailand i yoga asana. Läser och kan bara säga att jag känner så med dej och dina kära. Önskar verkligen du kan få det så fint som möjligt i din situation. Kommer att följa din kamp om du tillåter, med förhoppning att kunna vara till stöd.
Kan bara sända varma kramar idag
agnetha i barcelona

Anonym sa...

Hej Sabina, har kollat din blogg flera gånger igår och idag och undrat hur det har gått, vet inte vad jag ska skriva, blev alldeles matt när jag läste om besöket på KS idag,du är en riktig kämpe och som du fixar med dina barn när det gäller läkar besök,alla möten m.m och sen alla dina besök på KS, gråter med dig och tankarna går ju till en själv också.

Tänker ofta på dig, kram Åsa i U-väsby

Anonym sa...

Hej Sabina, har kollat din blogg flera gånger igår och idag och undrat hur det har gått, vet inte vad jag ska skriva, blev alldeles matt när jag läste om besöket på KS idag,du är en riktig kämpe och som du fixar med dina barn när det gäller läkar besök,alla möten m.m och sen alla dina besök på KS, gråter med dig och tankarna går ju till en själv också.

Tänker ofta på dig, kram Åsa i U-väsby

Anonym sa...

Sabina, Stor kram från mig/ Magnus

Anonym sa...

Det gör ont i hela mig när jag läser din blogg.
Hittade hit på en länkning för några veckor sen och jag följer dig nu dagligen.
Jag lider med dig och kan inte i min vildaste fantasi förstå hur du har det.
Men jag blir helt förstörd när jag läser om planering inför din begravning, beställning av urna till aska och nu att du inte har så långt kvar.

Detta är ju nåt av det värsta man kan genomlida.

Jag beundrar dig för att du orkar skriva om hur du har det.
Du kommer leva kvar lääääänge i internetvärlden.
Du kommer vara ett minne även för okända människor som läser din sida.
Du kommer alltid finnas i mitt minne iallafall, jag glömmer aldrig dig och din blogg.
Kommer nog titta in här i flera år framåt och läsa dina ord och se bilderna på dig...även om du då är borta kommer du leva kvar här på internet

Det gör ont i mig och veta att du inte får leva ett långt och lyckligt liv med dina barn och tillslut även barnbarn.

Önskar så innerligt att du kunde bli botad och bli frisk.
Slippa detta helvete du går igenom.

Jag ska praktisera på onkologen v.12-19.
Känns läskigt att träffa på människor i min egen ålder som eventuellt kommer lämna jordelivet när jag är där.
Undrar om jag kommer klara av att bita ihop och inte bryta ihop och gråta. Som personal ska man ju inte gråta, man ska ju stötta de anhöriga...vara proffessionell.
Men man är ju ingen stålmänniska, vi har känslor vi med. Och jag har väldigt lätt till tårar.

En fråga, är det nåt du tycker jag ska tänka på när jag ska praktisera på onkologen. Något som jag kan ta med mig?

Massa kramar till dig.

Yvonne sa...

Läkare är så oerhört kliniska, de ser mest till det konkreta och glömmer gärna det holistiska, att till denna kropp finns en hjärna som måste ta in alla intryck...positiva som negativa. Hoppas att du får bättre stöd i fortsättningen, du verkar ju ha en bra familj. Kram. <3

Anonym sa...

jag är verkligen ledsen. :(:(

hoppas hoppas hoppas du finner lite styrka!! varma kramar. o är tacksam över att svarade på ett mejl jag skrev dig fär någon månad sedan, de visar hur god människa du är.

Anonym sa...

En stor kram från mig.Finns ju inga ord vännen.Hoppas hoppas på mirakel.En mamma och mormor som verkligen finns med dig.

Anonym sa...

Kärlek och kramar från en trogen bloggläsare!

Vet inte vad jag ska skriva mer än att jag beundrar din styrka och hoppas på mirakel!

Kram Inna

Anonym sa...

Vilket oerhört tråkigt besked du fått Sabina, finns inte ord att beskriva hur det känns att få ett sådant och alldeles själv dessutom! Du är verkligen såå strong och kämpar på så tappert. Kämpa nu vidare! Min kusin lever med 2 stora hjärntumörer och hade bara månader kvar men han är still going strong (var väl inte rätt ordval kanske men..)och är nu inne på sitt andra år med dessa tumörer. Skickar dig massor med positiv energi och varma kramar från en av dina bloggläsare!!

En häxa på Vift sa...

Nä, fan vad ledsen jag blir!!!!!!!!!!!
Och nu saknar jag ord fullständigt så jag skickar alla de varmaste tankar jag har.
Kram!

Anonym sa...

Sänder dig många varma kramar denna svåra fredag.

Sabina sa...

Åh herregud, jag finner inga ord. Det här är ju förjävligt Sabina.
Jag är sååå ledsen för din skull, för dina barns skull å för Henrys skull. Jag hoppas verkligen att du fortsätter kämpa å tro, tro kan försätta berg har jag hört. Jag tror på dig.
Dom varmaste kramarna på denna svarta fredag.
//Sabina

Anonym sa...

Ja du får inte ge upp kampen med de små liven vid din sida. Kan förstå att du känner dig tom denna svarta fredag.Sänder er en tanke
Kram
Mackan

Anonym sa...

Sabina! Har följt din blogg ett par veckor sedan jag hittat den via lilla Moas blogg (vi bor i samma by som Moa H och vi följer deras kamp dagligen).
Måste skriva en rad och som så många andra här verkligen berömma din blogg. Du verkar vara en sån stark och positiv, levnadsglad människa med ett fantastiskt nätverk kring dig, två underbara döttrar, familj och vänner.
Livet är så fruktansvärt orättvist, tänker mycket på dig och hur du kämpar mot denna hemska sjukdom.
Kramar / Petra

Anonym sa...

Å nej vad är det jag läser! Detta ska inte få ske!

Ta hand om dig och dina nära nu!

Styrkekramar
Åse, med tårar i ögonen

Linda sa...

Är verkligen ledsen över beskedet du fick! Sänder dig en massa styrkekramar!!!

kram Linda (som kikar in här lite då och då)

Anonym sa...

kärlek och styrka! i mängd och massa!
/ jenny

Anonym sa...

Hej vännen!

Tänker på dig hela tiden.
Dumma dumma sjukdom.

Massor av kramar Marie.

Anonym sa...

Hej Sabina! Jag vet inte heller vad jag ska säga. Blev så jätteledsen när jag läste din blogg idag. Och så ledsen över det bemötande du fick av läkaren. Så fruktansvärt okänsligt! Jag känner så med dig och din familj! Du finns i mina tankar och mina böner varje dag, och jag ber att ett mirakel ska ske! För mirakler sker. Och försök att inte tänka på vad statistiken säger utan kämpa vidare och försök finna styrka att gå vidare ändå även fast jag förstår att det måste vara oerhört tufft. Jag hejar på dig Sabina och du är min hjälte och den bästa förebild man kan tänka sig! Vilken tur att dina tjejer just har dig som mamma :)Jag skriver här igen precis som jag skrev i mitt mail till dig före jul att jag måste tacka dig för ditt modiga och utlämnande reportage i Aftonbladet vilket gjorde att jag vågade gå och visa upp min hudförändring på vårdcentralen. Tack snälla Sabina! Hoppas att du får finnas kvar på jorden länge länge till för du gör så mycket bra och har så mycket kvar att ge!

Massor av kramar från Annelie i Rönninge

Nikki sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym sa...

Styrkekramar till dig.Jag har följt din blogg nu ett tag och jag blir så berörd av det du skriver du verkar ha massor av styrka idig så kämpa på. Vi är MÅNGA som tänker på dig//Kram Lizette

Anonym sa...

Hej Sabina

Jag ville bara säga att jag tänker på dig ofta och att jag då och då läser din blogg, vilket får mig att gråta varje gång. Men som samtidigt ger mig en ödmjukare syn på livet och påmins om vad som är viktigt.

Jag beundras över den styrka som du måste ha för att klara allt detta. Och jag tycker att det är otroligt beundransvärt att du låter oss följa ditt liv och jag tror att du hjälper många människor på detta sätt.

Jag önskar dig all lycka och sluta aldrig att ge upp.

Många kramar Anna Björk

Anonym sa...

Gumman!!! Pernilla ringde just mig och berättade..ska är så ledsen!! Ska försöka komma hem några dagar så vi kan ses! Kram och en massa kärlek till hela familjen!!
Kram

Anonym sa...

jag är så ledsen när jag läser ditt inlägg. varför kan inte sjukvården detta med etik???? jag känner mig också ledsen när jag tänker på dig, du vill ju leva - och leva med dina älskade barn man. och med alla andra i din närhet. och ja, sollentuna kyrka och kyrkogård är så underbart fin. min älskade mamma som gick bort i, (citerar vimmelmamman)"skitsjukomen" i feb-08. styrkekramar från karin

Anonym sa...

vill också säga att min älskade mamma ligger vid sollentuna kyrka. du har valt en sådan fin plats sabina. hoppas att du får må bra så länge det bara går. allt gott hälsn karin

Anonym sa...

Sabina jag följer din kamp. det är så för j-vligt att detta med cancer finns. jag tänker på dig och alla runt dig. du har en sådan bra blogg. jag tänker, om..... och i sådana fall. skriver ngn. på din underbara blogg då och berättar.........

Unknown sa...

Vet inte om orättvist är rätt ord... ska jag bli arg eller ledsen??? Världen är för jävla grym ibland och DU skulle faktiskt få Jonas tid här på jorden. Kämpa hjärtat! Vet att jag varit ganska i bakgrunden men i tankarna är jag med dig ständigt. Jag beundrar din styrka!!! Älskar dig vännen!!! Helande kramar!

Nikki sa...

Nu måste jag skriva några ord! Har läst din blogg i kanske två veckor (och den är verkligen jättebra)nu och hoppats och önskat att du ska vinna denna kampen. Ge inte upp! Jag vet inte vad jag ska säga men jag blev ledsen när jag läste om hur läkaren skötte detta och att prognosen inte ser så bra ut just nu. Tror du på ett liv efter döden? Jag gjrde inte det. Sa alltid att det var bara att lura sig själv. MEN så dog min bror i cancer i somras. Vi hade inte någon nära kontakt då han var missbrukare men när han blev sjuk valde han att komma tillbaka till familjen. Ibland när jag är ledsen så känner jag hans närvaro här. Han tyckte mycket om vårt hus och trädgård trots att han bara var här en enda gång. En natt när jag skulle sova så var jag ledsen plötsligt kände jag värme runt mig och jag tänkte herre gud jag har ingen t-shirt på mig och min bror är här! För några dagar sen kändes det återigen som om han var här. Det kan ha varit en dröm men det kändes så konstigt som om vi pratade med varandra. Han sa till mig att han egentligen inte var en dålig människa. Jag vet svarade jag. Jag var liksom inte vaken men det var ingen dröm heller. Låter knäppt va? Men jag har liksom varit så säker på att man inte lever sen men allt som hänt sen min bror dog så kan jag inte annat än ändra på den uppfattningen. Det är min tro. Vad tror du?

Jag hoppas att läkarna har fel och att du kommer leva mycket längre än de tror! Du verkar vara en helt fantastiskt stark människa!

Många kramar

P.s Jag har tagit bort ett inlägg ovan som jag skrev (samma innehåll som detta) då jag råkade kryssa i så det väller in kommentarer på min mail D.s

Anonym sa...

Styrkan, kampen och kärleken till alla nära....de håller en människa kvar här!
Men den dagen, när allt är för sent....då är man beredd, då är det dags att gå vidare, att lämna detta liver för ett annat....att ha förtröstan på att de nära och kära kan klara sig ändå, att man gjort det bästa av sitt liv, att man lämnat ett avtryck i andra människors liv, att man gett så mkt kärlek att det räcker i en livstid, att man älskat och levt.
Det finns en tid då det är dags att släppa taget, då själen vill få ro och slippa kämpa längre!
det är vad jag tror.....men jag hoppas och tror att du har långt dit än.....
Kramar

Aforia sa...

Tack för att du tittade förbi på min blogg. Vet inte riktigt vad säga till dig. Mer än att tillåt dig själv att vara svag ibland för det hjälper dig att återhämta kraft för att bekämpa det onda. Kan inte säga att jag förstår vad du går igenom för det kan ingen förstå. Alla är vi så olika och tacklar saker på olika sätt. Men det jag vet är att även om stunden kryper närmare så kämpa för att du och de dina ska kunna leva idag inte imorgon. Utan lev och fånga dagen. Skjut inte upp något till senare. Var galen och gör det som faller dig in. Lev ut och få de dina att följa dig i dina tokerier. Det ger minnen som man kan leva länge på. Detta var vad min svärmor lärde mig när hon kämpade mot cancern och hon levde och fick med oss andra. Det har gett oss mycket kraft att kunna fortsätta utan henne.

Kramar Lena

Anonym sa...

ALLA MIN KÄRLEK ÄR DIN

David
www.therealcolombo.blogg.se

Anonym sa...

Mina tankar är hos dig.
Tänkte skriva mer men hittar inte ord att beskriva allt jag känner nu.
Min dotter hade leukemi och kämpade mot cancer.
Styrkekramar från Danijela

www.danijelamagdalena.blogg.se

Anonym sa...

Hej Sabina!

En sån kamp du har gått igenom, det är inte rätt att vi ska ha denna hemska sjukdom på jorden.
Vi tror alla att det drabbar inte mig, men hela tiden ser vi att det drabbar oss i alla fall, antingen barn föräldrar eller oss själva.

Det finns inga garantier för någon hur väl och riktigt vi än försöker leva våra liv.

Jag tänker på dina barn...de vill förståss ha sin mamma kvar!

Lev livet så gott det går, gör vad du önskar och orkar, gör saker med din man och dina barn så mycket du bara kan, och det vet jag att du gör.

Jag kan inte säga annat än att jag lider med dig!

Om du vill, orkar och vågar så prata med din familj om allt du vill säga och svara på allt de vill fråga om...men det kan inte jag råda om egentligen.

Jag vet bara nu så här efteråt att jag ville fråga min Maddeängel så mycket men jag vågade inte riktigt för hon ville inte ta det till sig att hon skulle flyga iväg...och då frågar man inte av hänsyn.

Alla gör sin egen resa och det finns inga rätt eller fel, men jag tänker på dig ska du veta.

Såg inslaget på Aftonbladet och tänkte att...det här är inte möjligt!
Hur kan det gå så här....det måste varit maximal otur, så är det nog...bara maximal otur!

En varm kram till dig från Anne!

Monika sa...

Sabina.
Jag försöker sova men det är helt omöjligt.En kall hand kramar om hjärtat och jag förbannar och gråter i mörkret.
Inser att jag måste kliva upp och skriva några rader om det orättvisa som drabbat dig.
Det är svårt att veta vad man ska säga eller göra för att stötta dig i din svåra situation.
Allt känns så fjuttigt men jag vill ändå att du ska veta att jag ställer upp om det är något jag kan göra.
Mina tankar går ju självklart också till Melinda.
Jag kommer att hålla ett extra öga på henne och kolla av att hon har det bra i skolan.
Behöver du "barnvakt"så är Melinda alltid välkommen.
Mina tankar finns hos dig och jag beundrar dig för att du kämpar vidare.
Kram Monika Alvars mamma

Anonym sa...

Jag blir så förbannad! Förbannad på allt, livet, orättvisor, ja allt! Fan att något sådant här kan hända! Men ännu mera förbannad blir jag på läkaren som gav dig beskedet! Hade han velat fått ett sådant besked ensam? Hade inte han velat haft något stöd? Samma sak hände ju tyvärr mig när jag fick mitt cancerbesked!

Jag vet inte vad jag ska säga annat än att jag beundrar dig. Jag vet att man är så "illa tvungen" att kämpa för att orka. Man måste ju.. Men du är en stor inspiration för mig vännen!

Massa kramar

Anonym sa...

Tåranar rinner ner för min kind... Jag har inte ord. Finns inget att säga. Tysnaden är hemsk här hemma när jag sakta läser radererna. Jag läser igen. Har jag fattat rätt?! De kan inte vara sant! Kramar om och inser jo livet är så fruktansvärt orättvist.
Kramar om igen.
Ta hand om prinsessorna men framför allt. Alla ska se till att du får de så bra som det går dag för dag. Vi önskar och ber om ett under!
// Patricia

Jonna sa...

Vi bara ge dig en jättestor BAMSEKRAM Sabina, vet inte vad jag skall skriva, människor skall inte behöva gå egenom saker som du, du verkar vara en fin människa , en fin flickvän o en fin mamma, dom skall vara glada att dom har fått lära känna dig. Jag e glad att jag får läsa om din kamp.
KRAM

Anonym sa...

Hej Sabina det gör så ont att läsa din blogg, känner verkligen med dig och dina närmaste. Hoppades länge att du skulle slippa hamna i detta som måste vara jättetungt. Har läst din blogg varje dag och hållt tummarna för dig och fortsätter att så gjöra, än är hoppet inte ute.En stor o varm kram till dig och de dina.

Anonym sa...

Jag känner inte dig men har läst din blogg rätt länge. Det är så himmla orättvist att alla dom snälla och godhjärtade ska drabbas av sånt här. Du klarar det här, det vet jag. Massor av kramar och lyckoönskningar från mig.