31 januari 2009

LÖRDAG

Draken Tengil som nu är på väg att spruta eld ur sig! Jag vet bara inte när den bestämmer sig för att göra det! Så jag måste gå beredd hela tiden. Den gör fruktasvärt ont så det är tur att morfinet nu gör sitt.
Gårdagen löpte på fort och jag hade först kurator S på hembesök samtal på morgonen. Jag gick igenom mina 2v som gått sen skit beskedet. Både känslomässigt och allt man har gjort klart.
Hon fick en uppgift av mig och det var att ringa Henry och bara pejla läget.
Vet inte om det har framkommit att S ska göra en bok av min blogg! Känns jätte roligt då Melli kan få sig ett utmärkt minne av sin mamma! Hur, när och var är inte beslutat men första avtalet är klart! Blir ju en super bra uppföljning till första boken där jag bla är med;
Har även fått frågan från aftonbladet om jag vill blogga för dom men ej ännu bestämt mig.
Jag fick gå upp till VC och hämta en massa förband och saker att ha hemma så jag är beredd när Tengil bestämmer sig för att öppna eld! Dom e sååå gulliga där och hjälpsamma. Har även fått ASIH som jag snabbt kan ringa vid behov. Efter det så bjöd Pernilla mig på bio, vi såg Mammut. Den skildrade några olika livsöden och fick fram ett bra budskap om hur olika barnen kan ha det beroende på vilket land man bor i. Helt ok film. Efter det bjöd jag hem Pernilla och C på lite spontan middag som Henry trollat fram. Sen blev det slö kollLets Dance i soffan. Nu kom min trötthet för första gången på länge.
Jag har ju varit tvungen att öka ytterligare på cortison dosen då jag fått nån sorts klåda över hela kroppen, förmodligen av allt. Så nu står jag på ett helt hav av olika tabletter och min mage gillar inte det. Mammas plommonmix hoppas jag ska göra susen.

Idag väntar nya äventyr med mina jobbar kompisar som hittat på nått bus. Allt jag vet är att jag om 1 timme ska befinna mig på vasagatan. Ska bli jätte skoj att träffa dom och umgås. Man blir ju rätt tajta när man jobbar ihop och jag har saknat de. Dom är ju dessutom lite yngre än mig så det roligt att lyssna på dom och deras bravader!
Henry får ha en helt ego dag och bara göra som han vill, ikväll ska vi fixa trerätters middag till goda vänner. Julia kommer till oss ikväll över natten bara!

30 januari 2009

TORSDAGKVÄLL

Vi avslutade kvällen på Sonjas grek på söder. Mitt favvo ställe även om servisen brast en aning i kväll. Åt en super god halloumiost inbakad kycklingfile med rostade grönsaker och tzatziki. Prinsen med sin mamma. Mina underbara vänner som gör allt i sin makt för att jag ska må-bra. Vi har skrattat så mycket ikväll och tagit en nostalgi tripp bakåt i tiden. Precis vad jag behövde för att förgylla en riktigt bra dag! På tjejernas initiativ och bekostnad valde vi även ut två jätte fina berlocker som flickorna ska få som minne. Ska visa senare men dom var klockrena! Tack !
RESAN;
Fick hjälp av en kanon säljare att hitta nått riktigt lyxigt. Det blev fritidsresors Duna maspalomas på Gran Canaria. Ett fyrstjärnigt hotell med all inclusive. Så redan nästa fredag bär det av..... UNDERBART! Melinda får även gå på klubb som hon älskar. Kändes så skönt när den var bokad och klar!
Ett stort tack till 15000 som insamlingen har gett! Det är helt ofattbart och jag är helt mållös!
Men det kom ju väl till användning nu i och med resan!



En kvinna från Vi föräldrar var här idag och gjorde ett reportage. Både tulpaner och kanellängd hade hon med sig! Hon blev kvar i 3 timmar och jag fick berätta om hur jag känner och hur det är att leva min vardag. Hon var proffsig och väldigt lätt att prata så jag ser fram emot att få se det färdiga uppslaget. Hon skulle även skicka ett par i Vi föräldrar tidningar för barn 6-12 år.

Styrde vidare till söder och healingen. Riktigt skönt och jag somnade nästan. Kan varmt rekommendera henne om nån är sugen att pröva på;
Gun-Marie Åslev 0704918192 eller 08-6786939

Lovar att svara på era frågor när jag e lite piggare!

Tillsammas är vi starkast!

29 januari 2009

TORSDAG

Idag är det äntligen dax för healing igen! Efter alla sjukdommar och elände. Ska bli jätte skönt! I natt har jag vilat en del men att sova är lite svårt ännu. Tar ju ett tag innan morfinet börjar ge verkan. Men allt känns något bättre och kroppen har ju fått lugn.

Det var då inte det lättaste att finna någon resa igår, mycket är slut och när vi hade gjort hela proceduren på nätet gick det inte att slutföra. Får ringa in i idag så allt blir korrekt. Men att bara sitta där och frossa i alla hotell gör mig lyrisk! Julia förstod oxå vad som var på gång och började ropa " bada bada ". Melli kan knappt vänta och kunde inte somna igår utan ville veta exakt när, var och hur!
Min mentor från förr var här igår på middag och det var jätte mysigt att träffa henne. Vi har jobbat ihop tidigare och delat mina unga år! Minnen, jag tycker om att prata minnen, det får mig att förstå vilket underbart liv jag haft ( har! ).

Fick några frågor jag tänkte svara på;
-Hur jag fick / upptäckte mitt melanom?
Jag hade bestämt mig på sommaren 2006 att titta igenom kroppen då jag har en del leverfläckar. Det finns ju en sån där melanomdag som man lätt kan visa upp dom. Jag fick rådet att ta bort ca 10st små svarta leverfläckar runt om på kroppen. Den jag hade på nyckelbenet var rejält svart men inte så stor. Det var oxå den som visade sig vara malignt melanom. Så mitt tips till alla ta den där återkommande dan ( maligntmelanomdagen ) och visa upp din kropp, eller beställ en egen tid. Kan ju faktiskt rädda ditt liv! För man kan nog lätt missa en sån prick!

-Kanal 5 visade ett reportage om bröstmjölk som jag såg.
Jag har lagt in om ansökan från Milles mamma om att jag vill ha en slurk varje dag! Värt att prova!


Sånt här värmer;
Hej på dej!
Tänkte bara säga satt du berör mig, och det är många saker som jag omvärderat i mitt liv pga att jag fastnat på din blogg, jag har slutat röka,utan ens en suck, vem vill slösa ut sitt liv på att dra in gift i lungorna som tar död på en såsmåning.
Och jag har bestämt mig för att vara ytterst försiktigt vid solning, och solkortet jag tänkt köpa för att se "lite fräsch " ut blir icke köpt det lovar jag.
Jag har omvärderat mitt liv, funderar enormt mkt på vad jag vill/kan /ska göra med alla förutsättningar jag har, sånt som jag tagit för givet,men som nu känns osm en ynnest.
Jag har börjat träna. jag är överviktig, och tyckt det varit "jobbigt " att träna...är lat av naturen. Men jag HAR en vad jag vet frisk kropp, och bör ta hand om den på bästa sätt, och dessutom vara tacksam över att jag KAN träna...så på måånga sätt fler än du tror,påverkar du oss här ute i nätet.
Jag har tom svårt med sömnen, kan inte låta bli att tänka på dej och din familj, och hur du är så stark och tar dig an de svåra frågorna, tankarna, kämpar med din livsglädje och får den att lysa igenom allt det här svarta runt omkring..jag är glad att jag ramlade in på din blogg, och hoppas du någonstans kan känna att vi innerligt bryr oss, tänker på dej och kämpar med DEJ.
Många styrke kramar till dej!!!

28 januari 2009

ONSDAGKVÄLL

NU STICKER VI IVÄG PÅ RESA! Jag fick både ok för gammaknivs strålning den 4/2 och resa samma vecka! UNDERBART! Lyckan är total. Jag är en envis och bestämd kvinna! Men läkaren G var väldigt bra idag, han förklarade och lyssnade.
Mina metastaser i hjärnan ligger i allafall så bra till att jag får gammaknivs strålas 1ggr till att börja med på Sofia hemmet. Man skruvar fast huvudet i en hjärnställning och sen strålar man bara metastaserna. Och det mest positiva är att man hoppas på att dom ska försvinna! Trodde inte ens det var möjligt. Så klart kan de kommer flera igen för att spridningen finns men de viktiga är att de finns ett HOPP! Sen gör vi utvärdering efter men går strålningen bra är det inte omöjligt att man kan sätta in taxol/avastin om ca 6-7v. Jag frågade vad som händer under den tiden, vilket är omöjligt att veta så jag måste ha tro på att min kropp inte sviker mig under tiden. Vet ju att jag hela tiden får nya men förhoppningsvis orkar kroppen stå emot. Mina värden är ju helt ok och det är ju oerhört positivt! Mina cancermarkörer är höga men de va ju ingen nyhet för jag har ju fått så många nya tumörer. Och nu tänker jag bara tänka ljust!
Nacktumören beter sig tydligen helt normalt. Strålningen dödade alla celler som nu måste komma ut. Så den kommer spricka när som helst och pga infektions risken hjälper man inte till utan väntar tills de sker. Jag vågar inte ens tänka på hur det kommer bli men den kommer blöda rejält. Så nu är även hemsjukvården inkopplade när detta sker. Förmodlingen släpper ju trycket då. Jag fick i allafall med mig fyra olika tabletter och hans roliga kommentar var att nu är du en knarkare ( med glimten i ögat såklart ). Samt att tar du allt det där så kommer förmodlingen ditt hjärta stanna! Nu känner ju inte han mig så bra att han vet att jag är ju emot allt sånt egentligen men vill ha valmöjligheter när smärtan är som värst. Känns som det kommer funka med en starkare morfin morgon och kväll varje dag och sen en svagare att ta till upp till 3ggr/dag vid behov. Vi börjar så här! Jag var så glad för dom andra beskeden att jag biter ihop nu!
Hann med en lunch på radiumhemmet med dossyster med man och även Å. Dossyster http://ulricasboxofchocolate.blogspot.com/ fick inte så bra besked idag men får hålla sig till hennes DT med svar är klart innan hon får klarare besked. Tur är att även hon ska få komma iväg på resa och det tror jag gör henne gott! Tillsammans får vi kämpa!

Nu ska resan bokas, väntar på syster bara!!!

Vill man, så kan man.
Hoppas man, så blir det så.
Drömmer man, så lyckas man!
Drömmer och förhoppningar håller oss vid liv, och genom att ge upp hoppet (vilket jag inte tycker att du gör) så förlorar man all sin kraft.
Så jag vill bara säga:VÅGA TRO, VÅGA HOPPAS, OCH SIST MEN INTE MINST VÅGA ÖNSKA!
Hoppas att du får ett långt, lyckligt och friskt liv.
/ Anna.T



Hej gumman!
Jag är så ledsen för dig. Jag vet flera trogna bloggläsare som vill skicka dig en present, hälsokostpreparat eller blomma. (Och som redan bidragit med en liten peng på ditt reskonto) Söker på nätet men vi finner ej din adress. Förstår om du inte vill lägga in den - det finns väl en del knäppgökar irrandes runt även i K. Finns det någonstans vi kan nå dig med snälla kort och saker?
MvhKarin
Svar; Maila mig ( anna.n74@hotmail.com ) så skickar jag adressen där!

Kramiz till alla underbara här och där!!

ONSDAG

Redan igår kväll började smärtan bli intensivare och intensivare. Jag ringde jourläkaren på radiumhemmet och kom då i kontakt med samma finska läkare som i söndags. Hon ordinerade mera morfin + alvedon. Men det hjälpte nada. Hela natten har nacken värkt och nu kan jag inte ens röra nacken. SUCK! Samtidigt som jag självklart känner en enorm oro för vad läkaren ska säga nu. Jag vill ju veta vad som händer! Men de känns inte bra! Flickorna är så snälla när dom ser att jag har så ont, men det skär i mig att dom ska se mig så här. F*N! Ska jag få leva med kronisk värk nu resten av tiden?? Var detta allt jag fick att må hyfsat? Hur ska jag kunna acceptera det??
Nää nu kommer jag vägra gå från sjukhuset innan dom ger mig nått som hjälper!

Jag vet oxå att det inte är lätt för nån att stå brevid och se sin älskade ha så ont. Jag känner mig ledsen för att DU ska få gå igenom detta. Men tillsammans kan vi ju vara starkare och JAG behöver dig nu, mer än någonsin........




“När vi känner oss irriterade är det för att vi anser någon person, plats, sak, situation eller något faktum i våra liv som känns oacceptabelt för oss.
Vi kan inte återfå vår jämvikt och balans förrän vi kan acceptera personen, platsen, saken eller situationen exakt som den är.
Ingenting, absolut ingenting händer i Universum av misstag.
Om vi inte kan acceptera livet på livets villkor kan vi heller inte bli lyckliga.

Vi behöver inte koncentrera oss på vad som behöver förändras i världen.
Det som behöver förändras är vi själva och våra attityder.

Accepterandet är den stora lösningen på alla våra problem.”
/Fri översättning ur The Big Book

Mvh: Mats Orveland
http://home.swipnet.se/fel

27 januari 2009

TISDAGKVÄLL

A på besök till Julias lycka! Han hämtade henne från fritids och följde med till ortopeden och hämtade korsetten! Julia var på ett strålande humör!
Julia har träffat M i 5år och är jätte förtjust i han. Han är dessutom så duktig med barn och i sitt jobb! Resultet blev så här fint!

Melinda, A och jag tog en lång lunch med komb fika i stinsen efter Mellis tandläkarbesök. Åt en super go sallad med handskalade räkor och annat gott. Det är så lugnt där och vi var nästan ensamma. Skönt! Melli sprang runt lite i affärer, verkat blivit nya nöjet, hmmm! Vi hade trevligt och tiden sprang fort iväg.
Tumören i nacken har besvärat mig rejält idag så nu är jag uppe i full dos morfin. Jobbigt som sjutton. Blir orolig att jag kommer få dras med denna smärta nu.
Kvällen har jag legat i soffan för dagens utflykt gjorde mig trött i kroppen. Henry och jag har fyllt i våran del av vita arkivet innan jag ska dit på tisdag. Vi har lyssnat på en del låtar som J ska sjunga. Finns så mycket fina låtar med texter som skär ända in i märgen. Det var tungt!
Blev lite tårögd av hela situationen. Men nu kan jag lägga bort den och hoppas det dröjer lååång tid innan den ska användas. Meningen i våran ålder är ju att man ska planera sitt bröllop och vara så himla lycklig!
Känner mig lite ledsen idag, tycker ju att livet är ganska behagligt nu och skulle vilja få må-bra ett tag till.
RESAN måste jag bara få komma iväg på, är såååå rädd att nån eller nått sätter krokben på de!Är viktigt för oss alla!
Från ett mail;
Plötsligt kom ett litet citat från Nalle Puh och hans vän Christopher Robin för mej.
Christopher Robin säger till sin vän; "Om vi nån gång tvingas att skiljas åt så kom i håg detta.
Du är modigare än du vet.
Du är starkare än du tror och Du är smartare än du förstår...
" Kloka tankar att ta till sitt hjärta och styrka sig med lite grann."
- Fortsätt kämpa Sabina men tillåt dej själv att "gråtskrika" ibland...
Kramar /Kerstin
Jag vill även säga att ALLA kommentarer värmer så mycket och jag blir så glad för att ni orkar följa min kamp med mig!



TISDAG

Tack M för dina fina citat;

"En journalist frågade en gång en tibetansk munk:
- Varför är du alltid så optimistisk? Ditt land är ockuperat av en främmande armé och du kommer kanske aldrig träffa din familj igen.
Munken svarade:
- Därför att det får mig att må bra."
/Gary Zukav


"Att förlåta är inte en handling i svaghet.
Det är en handling som fordrar mycket mod.
Att förlåta betyder släppa fri.
Den du släpper fri är du själv.
När du förlåter betyder det inte att du glömt.
Det innebär att du släppt ditt beroende till den oförrätt
du anser dig åsamkats av någon eller dig själv,
och därför inte längre plågas av din bitterhet.
Allt vi behöver för att kunna förlåta är viljan att göra det.
Sen sköter Gud resten."


Natten bjöd i allafall på närmare 6 timmars sömn och det gjorde susen i kroppen. Det som oroar mig mycket är nacktumören, för så som den växer undrar jag hur jag ska kunna ligga snart? Nu är det ingen golfboll längre utan tennisboll.
Idag ska Melinda vara hemma med mig, vi ska bla till tandläkaren men även fixa lite annat. Tror vi båda behöver det. Sen ska Julia få sin nya korsett och jag ska lämna prover inför läkarbesöket imorn. Min vän A kommer även på ett besök innan han reser bort ett tag. Jag vill inte att nån åker bort från mig helst, man skulle vilja ha alla samlade hela tiden. Jag har ju märkt att detär min styrka, att prata av mig. Tror att jag får mindre ångest då för att jag hela tiden säger dom konstiga/knäppa saker jag tänker.
Igår läste jag och Melinda "döden boken" och den var bra, lätt läst och konkret. Melli frågade en del men var lugn. Sen fick hon en liten egen bok som hon ville läsa. Känns ju otroligt bra med henne nu även om jag förstår att det kommer gå upp och ner. Men hon frågade såna fina saker och jag svarade så som jag trodde. Då kommer hon ju minnas vad mamma tyckte och trodde. Henry är i sin lilla värld nu och jag tror det är bra nu, sen efter resan ska han gå ner lite i tid. Han har sitt sätt att bearbeta på och måste få ha de så. Just nu är det ändå så mycket annat som behöves tänkas på. Men visst kan vi prata. Det gjorde vi faktiskt häromkvällen länge. Vi pratade om hur framtiden kunde sett ut och hur jag ville att hans framtid sen skulle se ut. Jag vet ju att han fått smak på familjelivet och vill att han ska få de. Att han ska se denna tid som en grund att bygga sitt liv på. När jag minns tillbaka har jag ju verkligen fått tid ändå........fast jag hade ju velat ha mera......

26 januari 2009

MÅNDAG

Om jag ändå kunde få känna adrealinet spruta genom mig som när man kör Body pump. Jag saknar träningen enormt mycket och ibland hemma kan jag bara sätta på musiken och drömma mig tillbaka! Somnade sent igår och vaknade efter 2 timmar av att hela kroppen kliade och brann. Jag gick upp och såg att jag fått nässelutslag på hela kroppen. Ringde jour läkaren på radiohemmet och rådfrågade. Hon frågade om jag börjat nått nytt och det ända jag kom på var ju kani-produkterna som jag började med i torsdags. Hon sa att jag skulle sluta med dom så länge och avvakta. Jag fick ta ytterliggare 10 betapred och 1 tavegyl. Hade ju oxå tagit morfin mot smärtan i nacken som nu är outhärlig. Så natten blev sömnlös och lång. Men när jag äntligen fick gå upp vid 05 och tända ett ljus och surfa lite så kändes det bättre.
Idag har jag haft en grym halsbränna och sur mage. Men jag har bara tagit det lugnt. Lotta och Mille var här med lite lunch och myste. Sen har jag gjort en hel del nytta med paper och sånt. Ska försöka hitta ett bra program på nätet som man kan göra fotoalbum på nu när bilderna har kommit. Pratade länge med dossyster oxå som har mycket som snurrar i hennes huvud. Känns som man bara vill hoppa fram några veckor så vi båda har mera kött på benen om vad som ska hända med oss! Skönt för henne att komma bort i allafall. Vi bestämde oxå att vi ska försöka hitta på nått mysigt som tex skepparholmenspa. Jag vill bara göra roliga saker så länge jag mår hyvens. Även P kom förbi på lite te och jag kör på med mitt prat och glömmer av att andra kanske tycker det är lite jobbigt att prata om allt. Jag förstår det men tror att andra tycker de e skönt att visa känslor. Jag undrar när jag ska bryta ihop??? Eller kanske gör jag inte de?
Flickorna har varit så lugna och snälla ikväll, vi har läst läxor och sagor. Det är väl det som svider mest, vetskapen att inte få göra såna vardagliga saker sen.
Pratade med mottagningen idag och får inga besked förrens läkarbesöket på onsdag.

Vi föräldrar skulle kommit idag men hon var sjuk fortfarande. Och även J solisten, men han kommer fredag.

Självklart får man länka till min blogg!

25 januari 2009

SÖNDAGKVÄLL

Söta Fanny var på besök idag till Julias stora glädje. Hon fick tillfälle att både mata och byta blöja på henne. En riktigt liten glad tjej! Karlstads pojken Dieter var på helg besök. Storstads livet gjorde honom en aning lugn!
Girl power! Trots en tid ifrån varandra hittade tjejerna varann direkt och lyckan var stor!

Julias små bebisar hon fick hjälpa till med. Mille har blivit så stor han med!


Tilda ser på medans Julia gör sitt bästa att mata Fanny som snabbt vill ha mera mat! Men se lyckan i hennes ansikte! Hon tyckte även att barnen hade bajsat hela tiden.......





När Karlstads gänget åkt mötes vi av Finlands gänget i dörren! Mellis kusiner Jennie och Laura körde lite guitar hero och sen gick dom upp till centrum och shoppade. Barnens pappa och farmor var här för lite lunch och fika oxå.
Sen kom lite andra gäster för fika ( som Lotta hade bakat, tack gums! ) och vi fick chans att prata lite.
Jätte skönt att vi kan prata om allt, även lite konstiga saker. Och jag uppskattar verkligen att ni säger att ni inte kan förstå och ta in allt.
Idag har jag mått ganska bra, lite nackvärk.
Jag hoppas på en tidig kväll och en lång natts sömn.
Ni underbara här och där, TACK!


SÖNDAG

Känns lite som att flyga just nu, man kan hur lät som helst tappa kontrollen och då störtar man. Men jag har ju alltid vågat pröva på det som jag varit rädd för, och oftast har det ju varit en häftig upplevelse. Så jag får väl hoppas det fortsätter i den andan. Helgen har flytit på och våra bekanta från Karlstad har bott här. Jätte skönt att ha nån här som fixar och tar hand om allt. Fått städat, matlagning och sköt Julia. Både jag och Henry behövde de! Samtidigt har M sett till att jag ordentligt kommit igång med Kani-produkterna och Noni juice. Kroppen känns sur och jag har fått halsbränna. Men det är tydligen början på processen. Melinda och Cassandra har ju växt ihop och trots att det gått ett tag är dom som ler och långhalm. Underbart att se, Melli har varit så glad och dom har tom varit på sin första egna shopping runda. Lägenheten har varit full av liv , värme och rörelse. Vi har pratat mycket oxå och det tycker ju jag alltid om. Julia har vart på kanon humör hela helgen och gick tom själv in i våran säng vid 13 igår och sov 1.5 timme.
Jag sov i allafall 5 tim i natt med en extra morfin tablett. Nacken spökar en del men vill hoppas på att det fortfarande är strålningen som gör sitt!
Idag kommer besök från Finland hit och senare även lite kalasdax. Jag känner mig pigg trots att utmattheten i kroppen känns. Nästa vecka får jag vila lite mera.
Känner mig lite orolig för vad nästa steg blir? Får jag gammaknivs strålning eller vad beslutas? Varför ska allt ta sån tid, min dyrbara tid? Har ju gått 1v sen sist och inte förrens på tisdag kommer jag upp på terapikonferans. Men då hoppas jag det går undan! Har ju ett läkarbesök till G på onsdag.
I helgen torkade i allafall den sista blödande tumören ut och nu har jag inga på kroppen som blöder. Nu kan jag kanske tom bada när vi åker! Så......always look on the bright sight of life.......

24 januari 2009

LÖRDAG

Det känns som jag inte riktigt hänger med, och att det är en dröm allt som händer här nu. Det tog sån fart så även för mig. I allafall i tankarna. Igår fick jag så ont i hjärtat när jag tittade på flickorna, Julia inget ont anandes leker och kramar om sin mamma. Hon förstår ju inte det jag förstår! Melindas "vet inte riktigt hur jag ska vara" mot mamma beetende visar sig lite. Men skönt nog gick discot-premiären bra för henne och det var nog de hon varit nervös över under dagen.
Nu börjar jag känns mer och mer att NÄÄ jag vill inte dö! Jag vill leva, jag har så mycket kvar att leva för. Jag gråter inombords när jag är med barnen, vill inte utsätta dom för gråt hela tiden. Och när jag är ensam kan jag inte gråta, känner mig bara alldeles tom.
Man blir liksom helt uppslukad av livet nu och tänker "har jag någonsin inte gillat det här"?? Som igår när vi tittade på Lets dance och alla är lite glada och röster hörs, det är ju underbart och vad händer sen? Med mig alltså? Jag vill ju tro att jag kommer nån annastans där allt är lika fint och underbart med då har jag ju inte min familj! Kommer jag känna lycka nånsin mer då eller kommer det alltid vara som att man saknar något?
Sorgen är enorm, rädslan är stor, ångesten är liten, bitterheten mikro.
Vad betyder egentligen "livets slutskede" ? Och hur lång blir den för mig och hur känns den? Det är såna tankar som skrämmer mig mycket, att inte veta. Hur jag ska förhålla mig till detta har jag ingen aning om. Vissa frågar hur dom ska bete sig mot mig? Ja som vanligt hoppas jag, jag är samma vanliga Sabina. Jag vill absolut inte att nån ska tycka synd om mig, men när folk säger att jag fått upp deras ögon och dom lärt sig uppskatta sina mer då ler jag! Då har man förstått poängen med att jag går ut så öppet med detta.
Fick lite mera sömn i natt och det behövdes. Kroppen har fått en massa nyttigheter i sig som jag hoppas ska göra gott i den. Magen verkar reagera och det är ju tacksamt.

Fick nått tänkbart;

Risker
Att skratta är att riskera att framstå som en dåre
Att gråta är att riskera att verka sentimental
Att sträcka sig efter någon är att riskera engagemang
Att uttrycka känslor är att riskera att visa sitt sanna jag
Att visa sina tankar och drömmar för andra är att riskera att förlora dem
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera förtvivlan
Att försöka är att riskera att misslyckas
Men risker måste tas, för den största faran i livet är att inte riskera någonting alls. En person som inte riskerar något gör ingenting, har ingenting och är ingenting. Han eller hon kanske slipper lidande och sorg, men han kan inte lära sig något, inte känna, förändra sig, växa, älska, leva. Han är så bunden av sitt behov av trygghet att han är en slav: han har förverkat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri. /Matthew Manning ur Healing, resan till läkedom

23 januari 2009

FREDAG


Sluta aldrig hoppas

Sluta aldrig be

Sluta aldrig drömma

Under kan ju ske.
Igår kväll kom mina vänner från Karlstad och hade med sig ett helt " barskåp" av nyttiga saker jag ska börja ta! Jag tar redan alger, vitaminer, mineraler och allt möjligt men detta känns som nått annat. Lite bark och sånt man måste koka upp och dricka avslaget. Även en flaska Noni fanns med! Men det spelar ingen roll för jag gör vad som helst för att stärka kroppen. Fick även igår tillbaka "kvinnokroppens månads besökare" och blev såååå himla glad för då är ju fortfarande kroppen med! Knäppt va, att man kan bli glad åt en sån vecka???
Julia somnade ju tidigt utslagen efter sin fest igår och vaknade vid 05.15, men ett par timmars sömn blev det!!?? Så vi har en skön, mysig morgon här.

22 januari 2009

TORSDAGKVÄLL

Min älskade mamma tog hand om allt idag! En nygräddad paj med sallad, en stor jordgubbs gräddtårta och nybakade kanelbullar bjöds det på. Tusen tack för allt! Linnea i mormors knä! Systersonen Jonathan i full färd med små bilarna, vilken inlevelse han har!
Mina prinsessor! Äntligen börjar en ny barn vecka och det blir mera fest i helgen!

Det skiljer bara 5v mellan Julia och Linnea kusinerna. Julia fick en riktig nappflaska av Linnea!


Julia i full färd med att öppna sina presenter. Kläder är väl inte alltid det roligaste att få men det var ju mammas önskan. Jag hade ju hittat teletubbiesfilmen " läggdags " som Julia önskat sig sen före jul så det blev dagens bästa! Sen fick hon ju en andra massa fina saker! Det var en trevlig fest med mamma, pappa, systrarna, exet och Henry. Så jag känner mig sååå nöjd! Vi hade bara det mysigt.



Hade sällskap av U idag på behandlingen, och då bara sprang tiden iväg. Alltid nått att snick snacka om. Jag fick lite högt blodtryck så behandlingen tog lång tid men hela lyckades droppa in till slut! Efteråt gick jag ner till sköterskan L och fick veta lite vad som gäller framöver;
- 27/1 är det terapikonferans om jag uppfyller dom kriterierna för att få gammaknivs strålas 1ggr ( har ingen aning om vad de är för några ) får reda på det samma em
- jag ska fortsätta med taxol hela tiden
- jag ska förhoppningsvis få tillbaka avastinet ca 6v efter strålningen. Man tog bort det för att förhindra en hjärnblödning. Avastinet har ju stoppat blodtillförseln till tumörerna. Så det känns ju som att de är det som hjälpt bäst. Hon kunde inte svara för hur mycket dom nu växer och förökar sig dom 13v jag står utan! Men hjärnan är det viktigaste nu!
- måste äta cortison hela tiden nu för att minska på trycket i hjärnan.
- ny läkartid den 28/1
- ny taxol behandling 29/1
- ska försöka ta imovane om jag inte kan sova för nu börjar det bli jobbigt! Men varför tar det emot!! Hmm har aldrig varit för sånt och har ett dåligt minne av sömntabletter från en operation då det blev tvärtom. Men känner mig mentalt trött och kroppen behöver ju vila, dock ej skallen som är piggare än någonsin efter dagen högdos. Jag får väl försöka hitta en balans!
Så ser det ut den närmaste tiden. Känns väl rätt oki men oron är ju stor att kroppen inte pallar!
Men vi ska hinna resa, idag har vi kollat och det lutar åt Bahia FelizKanarieöarna. Hoppas hoppas!
" Hopp är som en bevingad varelse som fladdrar i själen och sjunger melodin utan ord, och aldrig stannar upp, och som hörs bäst i stormen"
Fortsätter tacka för alla kommentarer och stödet som värmer i vinter rusket!
Till dig gums!
Hej Isabelle!
Måste bara ge dig lite kred!
Tycker det du gör för din vän är helt fantastiskt, och så öppenhjärtligt och modigt att våga prata om en sån sak som cancer och döden. Hon verkar vara så otroligt stark och öppen med sina känslor. Blir så rörd när jag läste hennes blogg. Men även förbannad. Varför är allt så orättvist?!! Men inte alla som skulle våga ens tänka på att göra det du gör för henne och hennes familj, de flesta stoppar huvudet i sanden när någon hamnar i en sån situation. Jag tror hon är väldigt väldigt glad att ha dig som hennes vän. Skulle jag vara om jag var i samma situation. (vilket man knappt ens kan tänka sig hur det är)
Det är såna som du som gör att man tror lite på mänskligheten igen!
Kram på dig! / Tina.
Ska sätta in pengar, ska bara hitta min bankdosa som jag lyckats städa bort.... men snart så.




TORSDAG

Grattis mammas prinsessa som idag fyller 8 år! Mamma älskar dig! Jag tror du kommer bli extra glad idag då jag fann det du önskade mest av allt igår!
Ja vad säger man om natten? Mörk, jobbig, svettig och med tankar utav dess like! Började redan igår efter min dusch då jag till min fasa såg ett antal nya ytliga tumörer som brett ut sig på min kropp. Men så klart 6v utan avastin sätter väl fart på dom. Känns inte bra för nu känner jag mig så osäker på vad i kroppen som kommer svikta först? Kroppen känns överhuvudtaget skum eller så är det tempot jag befunnit mig i senaste dagarna. Men nu känner man ju liksom efter hela tiden och tycker att allt känns ovanligt. Jag tänker på resan igen, jag vill ju så gärna åka med min familj och rädslan att jag inte får det kommer och går hela tiden. Men 2v är ju inte lång tid. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det här? Känns som jag måste ligga steget före hela tiden och det blir ju så svårt när jag inte vet hur nästa steg kommer bli! Blääää!
Dagens citat;

"Att vara stark är att kunna vara svag och ta sig igenom smärtan.
Att vara modig är att våga vara rädd men att ta sig igenom det också."

21 januari 2009

ONSDAGKVÄLL

Nu börjar även du mitt hjärta hitta lite distans till allt och förstå vad jag menar med att vi måste passa på att ta tillvara på alla små tillfällen vi har tillsammans.

Hej min kulta rakas!
Jag vet att jag är en fåordig som person och inte säger så mycket alltid. Men du ska veta att jag älskar dig mer än något annat och stöttar dig alltid tills den dagen vi måste skiljas åt. Jag har mycket inom mig, känlor, tankar och funderingar, det är bara svårt att ibland visa dom för det smärtar att se dig vara så sjuk. Jag undrar varje dag hur det kommer att leva utan dig, du har betytt så mycket för mig. Du får känna mig stark och lugn, men samtidigt faller jag ibland in i mina egna tankar och verkar ointresserad av det mesta som händer. Men det du ser på ytan är inte den kille som finns inuti skalet, där finns en glad och lycklig kille som fått privilegiet att få leva med dig. Du har lärt mig mycket, att uppskatta livet och alla vänner omkring sig, hur familjelivet är och vad det för med sig. Jag skulle kunna fortsätta att skriva ett bra tag till, men jag återkommer med fler tankar och funderingar.
Jag älskar dig min akka:-) du är allt för mig!
Din älskade ukko, Henry Puh vilken lååång dag!
Proverna gick bra, och jag blev glad när samtalet från mottagningen kom att alla prover såg bra ut och behandlingen blir av imorn.
Lotta och Mille kom hit och vi slog ihop våra kloka hjärnor och spånade lite på minnes saker till lådorna. ( har ju även fått mycket bra tips från er!! ) Sen kollade vi igenom gamla fotoalbum och kunde ju bara konstatera att vi är så mycket snyggare nu vid 30+ än 20+ haha! Mille sov hela besöket vilket var skönt för han och synd för mig som ej fick mysa med prinsen. Vi kom gemensamt fram till att vi oxå ville hinna med en del tjejmys så det ska vi planera upp. Känns som man lever i en annan värld, allt har hänt så fort och vi alla förstår allvaret!
I och med Isas FB-insamling har mitt öde nu nått ut till alla och jag har fått så mycket fina tänkbara ord och respons så jag vet inte vad jag ska säga! Är nog lite chockad men skulle nog reagera likadant! Samtidigt som jag inte riktigt förstår och tur är väl det!
Dossyster kom hit och vi fick en stund själva att ventilera innan Pastor P kom. Det blev ett djupt samtal och jag förklarade hur jag känner;
- att jag är rädd men inte hysterisk utan lugnt rädd
- att jag tror himlen är en bra plats, lite typ som jorden men att man inte känner till varandra
- alt. att man återvänder till jorden som nått annat och lever brevid alla er
- att jag absolut inte vill dö men inte heller tror att det är hemskt
- att jag känner att jag har förberett allt och kan liksom inte göra mera för att alla ska få det bra sen efter
- att situationen är så absurb att jag inte förstår att det är min död vi faktiskt diskuterar

Iallafall är det klart att det är han som ska begrava mig och nu vet även han om mina önskemål!

Barnens pappa sa en sån skön kommentar att om du kommer till oss så låt mig få ett tecken för jag blir inte rädd då utan vet att du finns hos oss då! Så jag tror jag ska blåsa ut ett ljus då! Eller som nån sa att man kan säga till barnen när det blåser ute är det mamma som stryker håret. Lite gulligt!
Därefter kom K & E och vi åt lite middag ihop och pratade om gamla barnprogram. Även dom ska ju få en liten bebis i maj och jag har ju blivit tillfrågad som gudmor. Och skulle jag ej va med så sa Henry så gulligt; - annars blir du ju en postumt gudmor! Och då sa K,- då kan du ju verkligen bli en ängla gudmor och ha koll från ovan. *ler*
Faktiskt skönt att kunna prata om allt för jag är ju lite sådan och klarar ju det nu.
Sen blev det telefonsamtal efter samtal och jag hoppas denna dag har lyckats trötta ut mig så jag får sova i natt. Cortisonet gör mig helt galet pigg, svettig, hjärtklappning, fet och rödflammig!

ONSDAG

Mina drivkrafter här på jorden! Imorgon kommer dom hem och sen efter det är dom inte mer än en port ifrån mig! På fredag ska Melinda på sitt första klass disco och hon är så nervös! Mitt lilla troll som imorn blir hela 8 år, oj oj vad vi väntade på dig! Du var planerad med ett snitt och kvällen innan kunde jag inte sova utan ville bara se dig! Du har fått mig att inse så mycket med ditt handikapp! Och det kommer jag alltid vara tacksam för, du förändrade hela min syn och sätt! Jag blev en bättre människa med dig!


Känns som verkligheten springer ifatt en snabbare än man tror! Natten var jobbig med svettningar utav dess like och tumörgolfbollen i nacken vägrade låta mig hitta nån sov position. Samtidigt då går ju mina tankar till att kroppen inte fått sin avastin på 6v och hur påverkas tumörerna av de? Har dom fri väg nu igen? Hur fort kan det gå? Luras jag av allt cortison som gör mig och min kropp pigg och egentligen hänger den på målsnöret? Svår balans gång och natte tiden gör alltid tankarna mera komplicerade. MEN JAG ÄR RÄDD! Rädd för hur det kommer bli och kännas? Ska kroppen svika mig nu? Jag vet ju att jag redan är ett mirakel som med en hel kropp full av tumörer och metastaser fortfarande står! Och jag vägrar ge upp, jag har så mycket att kämpa för och jag har rätt att få leva! Så klart det går upp och ner, men jag har svårt för när det går neråt, känslomässigt i allafall!
Har emla på porten för provtagningen snart och nu hoppas jag att kroppens värden håller så jag åtminstone får min taxol imorn. Länge länge var jag rädd för cellgifter, nu fullkomligt skriker jag efter dom!! Men har ju förstått att de är dom som hållt mig flytandes. När jag känner mig lite låg sätter jag på finska hits som vi alltid lyssnade på som barn och som får mig lugn!!
På måndag kommer J som ju ska sjunga och spela gitarr på bla begravningen. Han sjunger ju oxå på finska så jag skulle få min favorit. Han har en underbar röst! För att få det mer personligt vill jag hellre ha en egen solist än psalmer.
Fick även en massa foton av fotografen U igår som fotade boken och nu ska jag fixa iordning fotoalbum på nätet, super bra tips! Bilderna är helt fantastiska då dom är tagna när man inte är beredd.

Jag fick ett tips vad jag ska säga till mig själv flera ggr om dan;

Såhär lyder den för cancer:
Kärleksfullt förlåter jag och befriar mig från allt i det förflutna. Jag väljer att fylla min värld med glädje. Jag älskar och bejakar mig själv.
Det finns även en för tumörer:
Kärleksfullt befriar jag mig från det gamla och vänder min uppmärksamhet mot denna nya dag. Allt är bra.
Det går ju att ta båda tillsammans. Louise rekommenderar att man säger dem så ofta som möjligt och gärna högt när man kan. Hon pratar i ett annat sammanhang om 3-400 ggr per dag.. det låter mycket men om man gör det då och då under dagen så tar det faktiskt inte så lång tid.
Varm kram från Liv

All kärlek till er underbara därute och härinne!

20 januari 2009

TISDAG

Jag och min dossyster med miner som vi alltid lyckas få fram när vi ses! Längtar tills imorn när vi får fika och snacka!
Vill börja detta inlägg med att säga att jag inte finner ord till denna otroliga uppslutning kring min kamp! Ni betyder mycket för mig och jag blir alldeles rörd över att så många stöttar! Tusen tack!

Jag befinner mig i ett konstigt lugn nu. Har pratat med kyrkan idag och fick mina önskemål uppfyllda och känner nu att jag kan lägga det bakom mig och att mina nära nu vet min önskan!

Så mycket av dagen gick åt att fixa och ringa lite samtal! Pratade även en lång stund med min bloggvän från Göteborg om våra olika behandlingar. Känns bra att få reda på lite hur han behandlas därborta. En mycket trevlig prick! Tack för att jag fick bomba dig med frågor!

Annars har vi försökt kolla lite resor och för att de ska passa för alla skulle 6 feb. vara bra. Det ända jag känner är att jag blir lite rädd att jag inte ska hålla mig pigg tills dess , men det finns ju inget i dagens läge som säger att de skulle kunna gå så fort! Så jag ska försöka softa ner lite.

Men längtan är stor att få komma iväg då vädret inte lockar för nån utevistelse och man hungrar efter ljus.
Mamma hämtade mig och vi åkte för att inhandla lite presenter åt Julia. Jag kände att eftersom det inte blev så många julklappar ska jag köpa lite mer nu. Julia är ju dock tokig så det är ju inte så svårt att frossa lite i docksaker. De blev lite av varje! Köpte även två fina minnes lådor som jag ska gömma lite smått och gott i!
På torsdag kommer systrarna och mina föräldrar hit och firar. Ska bli trevligt och jag lovade min stackars gråtande pappa idag att vi ska ha fest och inte prata om nått annat. Han uttryckte de så klart att han inte klarar av att prata om det och det förstår jag!
Imorn skulle Vi föräldrar kommit och gjort ett reportage för boken "Livet kan inte vänta" men ligger tydligen i influensa och då får man hålla sig på avstånd! Men dossyster och Pastor Pär kommer på ett besök!
Henry hade ett bra möte med sin chef och jag tror vi ska få till detta på ett sätt så alla mår bra av det! Alla är så gulliga, hade en vän på besök så då passade Henry på att sticka på lite träning. Jag vet att han helst inte vill lämna mig nu så jag sparkar ut honom lite, tror han behöver det.

Livet går vidare och jag har bestämt mig för att hänga på och ta dagarna som dom kommer. Och just nu mår jag ju bra. Det ända denna kropp proppas med är cortison annars får den vila. Resten av veckan är full med saker och till helgen kommer släkt från Finland på besök. Men precis som jag gillar, när det händer saker!

Jag tänkte på en sak, trots allt som händer så är jag en mycket lyckligt lottad tjej för jag har så många underbara människor runt om mig och känner mig inte ensam.

19 januari 2009

TILL SABINA

Kära fina Sabina!

Jag har startat en grupp på facebook för folk som vill visa sitt stöd för dig och även lagt ut ett kontonummer så att vi har någonstans att sätta in pengar till dig och din familj så att ni kan hitta på lite roliga saker tillsammans utan att känna er stressade över att ni egentligen inte har råd. Jag har satt in 100 kronor och jag hoppas att dom pengarna kommer att föröka sig lite. Älskade vän! Vi är så många som tänker på dig och önskar att vi kunde göra mer! Vi vet alla att det här är något som skulle kunna hända var och en av oss och du ska veta att hur det än går kommer du aldrig vara ensam!

Gruppen heter: "Vi stöttar Sabina Najjar! / We support Sabina Najjar!". Den ligger under health/wellness och är global.

En miljonfemtonhundrasextionio kramar till dig och all min styrka och energi!

Vi ses snart!Din Isabelle

För er som känner att ni vill ge ett bidrag till Sabina och hennes familj har vi öppnat ett SEB-konto där alla insättningar går direkt till Sabina. Syftet är att Sabina och hennes familj ska kunna göra lite roliga saker tillsammans utan att känna stressen över att dom egentligen inte har råd.

Kontonumret är: 5383 3247401 (de fyra första siffrorna är clearingnumret).

www.facebook.com/group.php?gid=45054074580



Fick ett mail oxå;

Det skulle inte förvåna mig om vi är tusentals anonyma som sitter runtom i landet och tänker på dig just nu. Du känner inte oss, vi känner inte dig - däremot känner vi med dig och din familj. Jag ska gå rakt på sak: mitt förslag är att du lägger ut ett kontonummer på bloggen. Där vi som vill - och kan - kan sätta in pengar för att underlätta för er den sista tiden (som förhoppningsvis blir längre än någon vågar tro!). Använd pengarna som ni själva tycker är bäst. Låt oss vara med och sponsra en resa, en extra ledig dag från jobbet för T eller H, en önskedag för dina barn, en superlyxig spabehandling till dig -eller vad det nu kan vara. Det handlar inte om någon jävla välgörenhet. Du och din blogg har öppnat mångas ögon för vad som egentligen betyder något. Låt oss ge lite tillbaka. Eventuella pengar som blir över går självklart till dina barn. Hoppas verkligen inte att du/ni tar illa upp! Min tanke är hur som helst alltigenom god.


/En av alla anonyma vänner




Tackar ödmjukast för denna fina gest!






MÅNDAG

Helgen gick förvånadsvärt fort! Vi gick först en promenad för att få lite nytt syre i lungorna. Fortfarande är allt lite svårt att förstå och det gör ont i hjärtat. Annars har ju cortisonet hjälpt trycket i tumören i nacken. Men nu sover jag ju sämre men fick tipset idag att jag får ta cortisonet morgon och eftermiddag, vilket kommer bättra på min sömn. Barnen kom med sin pappa och även min mamma var här, vi pratade och gick igenom lite viktiga saker. Som jag tidigare känt gör vi ju allt vi kan och just nu fyller ju både Julia 8 år 22/1 och Melinda 12 år 11/2. Så nu ska vi försöka fixa nått smått till dom, Melinda hade ju sin önskan; laserdone! Vilket blir perfekt slipper man ju göra nått och det är ju oftast populärt!

Johanna, Isa och M kom och hämtade mig för ett besök i Kungsängen, närmare bestämt Församlingen Arken som har helande möten med självaste Linda ( graaf systrarnas mamma ).
Hallelujah och prisa Jesus och Gud , ta emot det så blir man frälst. Jag har aldrig vart på nått sånt och det var en häftig upplevelse. Jag har ju även en böne duk som jag sover med, man liksom greppar allt och känner " vad har jag att förlora" ??? Inget men allt att vinna! I hela 3.5 timme höll det på.
Hemma hade Henry, Teppo och barnen fått umgås lite och käkat Henrys gudomliga köttfärslimpa. Dom finska grabbarna kommer klara detta galant, det känner jag!

Sov inte mer än 4 timmar men pigg ändå. Vi fick besök av kurator S och det löste en del knutar. Alltid skönt att få nån som kan bena ut lite frågor och hjälpa till med praktiska saker. Fick även ett erbjudande som lockade som även de blir nått till barnen och även många andra! Kändes kul!
Mamma kom och vi åkte för ett besök hos läkaren J.H, han e verkligen lay back.
Mina frågor var;
- Vad händer nu? - Vi ska stråla dig med gamma knivs strålning vilket innebär att man punkt strålar metastaserna i hjärnan ( 3st höger sida, 2st vänster sida ) 1 ggr.
- Tur är att vi gjorde en skallröntgen för 5v sen för nu är dom så små att utgångsläget ser bättre ut, du får ju leva den längre tiden ( 6-7mån ) om det inte infaller några hinder på vägen.
Men resten av kroppen såg rätt oki ut, har fått 1 ny på vänster lunga och väldigt många subkutana ( ytliga ). Men levern oförändrad! Och jag mår ju bra idag! Så resan får bli av efter strålningen som kommer ske inom 10dar. Kändes bra! Vad det gäller andra symtomer så borde jag i dagens läge ej få några ännu! Puh!
Vi gick lättade där ifrån, det var ju i allafall inte värre!
Senare hämtade vi upp Melli och körde henne till psykologen M som jag haft ett samtal med tidigare under dagen för att info om det senaste. Dom fick ett mycket bra samtal, hon har ett förtroende för honom.


Fick nått fint;
"Dö är att flytta från ett hus till ett finare, det handlar helt enkelt om att överge sin fysiska kropp som en fjäril överger sidenkokongen. Livet är att lära och inte förrens vi klara den svåraste av all prövningar, den villkorslösa kärleken, när vi har förstått och praktiserar den är vi redo att lämna detta liv.



Fick av Enbart blogg http://enbart.blogg.se
Som du vet är du nominerad till Enbart månadens blogg, anledningen är att du skriver så att det berör. Tävlingen har nu startat. Du kan nu rösta på dig själv som Enbart månadens blogg. Det kan du göra en gång per dag månaden ut. Se till att du får dina vänner och läsare att rösta också. Lycka till och mina varmaste största kramar till dig

18 januari 2009

SÖNDAG

Ja nu är det snart bara du som är kvar här med våra prinsessor och det var ju inte så vi tänkte oss. Vi träffades för 17år sedan och vi levde ihop i 13år, visst har det varit upp och ner men det var ju vi som fick dessa tjejer ihop och ett livslångt band emellan oss. När jag åter igen blev sjuk fick vi ett sån fin kontakt och det är jag så lycklig över, för det känns så fel att behöva lämna dig ensam med allt ansvar runt barnen. Jag tvivlar inte en sekund på att du klarar det men de kommer bli svårt, och jag hoppas du får det stöd du behöver! Samtalet med Melli gick trots allt bra igår, jag tror inte att hon riktigt förstod allt. Pappa grät och mamma grät. - Men varför gråter du pappa? frågar M. Jo svarar jag, nu har dom dumma prickarna nått mammas huvud och jag kommer bli sämre. - Kommer du dö nu? Så småningom ja och tidigare än vi förrut pratat om. Men därför ska vi resa bort nu allihopa och ha de bra medans mamma mår ok. Jag, Henry, du , Julia, moster Johanna, Tobias, Ludvig och jag hoppas även mormor följer med. Jag måste bara få klartecken för läkaren att få åka! Vi måste ta till vara på den här tiden så gott det går och när pappa flyttar hit kan vi träffas ofta. Och när jag inte finns hos er gör så många andra det som älskar dig och Julia. Men du får undra och fråga hur mycket du vill, lova oss de??
Ett nickande kommer fram och ett par tårögda, glansiga ögon tittar ledsamt på oss. Men som både jag, Henry och barnens pappa pratat om så har vi gjort allt vi kan göra för att allt ska bli så bra och praktiskt som möjligt.
Eftersom jag äter stora doser cortison varje dag så kan jag ju inte sova mycket, typiskt för då kommer ju alla tankar och funderingar. Jag låg och funderade på hur alla som tänkt tanken "tänk om de va jag som vunnit dom där 110 milj ( som faktiskt nån i Helsingborg gjort! ) vad skulle jag göra då??? Och om de finns någon som nångång tänkt tanken "tank om jag skulle få en dödsdom, vad skulle jag göra då??? Förmodlingen inte många. Jag kan säga att jag har aldrig tänkt så där mycket på att vinna pengar då jag aldrig heller spelar. Men jag vet att när jag blev sjuk första ggr så tänkte jag bara, snälla låt mig bli frisk. Och jag tanken kanske slog mig att jag skulle dö men under tiden jag kämpat här trodde jag kanske att jag klarar mig nog. Säkert pga att jag få må så pass bra ändå. Men visst det var precis som jag sa till dossyster härom dagen, det är alltid så när man mår lite lite bättre och tror att de ska ha blivit bättre som man får värsta smällen.
Min lillasyster har försökt få barn i flera flera år och hunnit tänka tanken, tänk om jag inte kan få barn? För ca 1 månad sen ringde hon mig en kväll och sa -jag är med barn, helt otrolig! Vi blev överlyckliga båda två. Sen säger hon; - jag som ville att du skulle hinna få vara med, helt plötsligt tänker hon på mig före sin egen lycka! Det var sååå fint sagt och de var redan innan bestämt att jag skulle få vara med på allt. Så jag blev ju oxå så lycklig och tänkte de finns ju inget som idikerar på att jag skulle vara sämre nu så jag klarar det säkert! Men de var ju innan fredagen kom och ville leverera annat. Det gör mig jätte ledsen, men jag ska vara med på alla undersökningar och ultraljud samt ett nupp-test där endast jag ska få se könet. Sen sa syster yster igår att jag får välja ett namn och skriva ner i ett brev. Det roliga är att hon ska ha i augusti och jag fyller år i augusti. Så mitt mål är ju att kämpa så länge de går och har jag turen kanske jag får uppleva ännu en förlossning. Hoppas hoppas!!!
Igår var ju en sån dag att vi grät mycket, skrattade lite och grät lite till. Vi gick en lång promenad och pratade om allt. Jag talade om mina drömmar och han om sina. Jag sa även vad jag önskade han skulle tänka på efter jag gått bort. Jag vet att han har svårt för att visa sina känslor öppet för andra och han var rädd att han skulle missuppfattas. Då sa jag att om du inte kan visa de, tala då om det istället. Då förstår nog andra lättare än om du bara säger allting e bra, för de är de ju inte eller hur?? Sen känns de ju så svårt att i detta fall tillgodo se bådas behov. Hur mycket ska han orka, jag vet ju att han har en chefs position på jobbet oxå. Vad vill han??? Hur tänker han??? Vi får fundera och se vad som känns bra för båda. Jag är nu jätterädd att jag ska få symtomer av hjärnmetastaserna och inte funka lika bra. Men förhoppningsvis får vi lite svar på måndag.

Kan inte säga annat en att TACK för allt stöd jag fått av alla er underbara! Det betyder mycket och jag har fått så bra tips så tack för att ni fungerar som en extra hjärna till mig! Kampen går vidare och ni får följa med till slutet!

17 januari 2009

LÖRDAG












Kan inte sova, har läst alla värmande kommentarer om och om igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte lämna mina underbara barn.....min henry....min familj....mina vänner. Känns så konstigt inom mig, jag känner mig tom, ihålig, rädd. Jag trodde nog ett tag att jag var odödlig och att jag ska klara detta. Nu vet jag inte??? Sen undrar man ju om man skulle gjort på annat sätt eller tänkt på nått annat sätt eller tom ätit på nått annat sätt??? Förmodlingen hade de inte spelat nån roll............... men tankarna flyger ju runt. Igår tänkte jag på allt jag kommer missa, allt som jag inte fått uppleva och mina drömmar. Måste tillåta mig få göra de oxå, sen kom jag till alla saker som jag har upplevt och uppskattat. Det finns liksom alltid en bra och en dålig sida av allt, så har jag nog alltid tänkt. Jag vet att livet går vidare utan mig och att barnens pappa kommer på bästa sätt ta hand om dom men de lindrar ju inte min sorg att inte jag får de. Hade tagit ut sobril igår men kunde inte ta, kroppen säger ifrån men vet att vid tillfälle kommer jag göra det. Men jag är inte hysterisk utan lugn och ledsen och de har man ju rätt att vara. Det kanske kommer stunder då jag inte vill känna nått! Jag hoppas mina flickor kommer förstå hur mycket jag kämpade emot detta och att jag så gärna ville stanna kvar hos dom. Idag kommer exet och Melinda hit och vi ska berätta innan hon hör eller ser nått. Men helt ärligt vad säger man?? Ja du mammas kropp håller på ge upp, dom dumma prickarna har nu nått huvudet och det är inte bra. Men vi ska ta vara på den här tiden nu! Så fort jag får klartecken reser vi iväg med barnen. Måste bara måste komma härifrån. Få en frizon, där vi kan vara tillsammans. Finns så många jag skulle vilja ha med mig dit. Så vi alla skulle kunna ha roligt, njuta och bara må-bra. Jag mår ju bra idag tom smärtan i nacken e bättre, det ända som blöder är mitt hjärta och det kan ingen laga men det finns ju smärt lindring till det me = resa bort! Jag älskar ju att resa och när vi var i NY så mådde jag så bra. Att bara få sitta nära mina barn på flyget och flyga bort från allt. Visa dom himlen dit mamma kommer flytta och kunna se ner på allt dom gör, följa dom fast uppifrån.
Barnens pappa flyttar ju hit 1/2 och snacka om grevens tid. Då kommer jag kunna träffa mina barn varje dag men ändå inte behöva dra hela lasset. Jag vill bara köpa allt som dom skulle önska sig men jag vet att de inte är de som räknas men ni vet när barnen får välja precis vad dom vill. Jag vill fylla dom med så många pussar, kramar och fylla deras hjärtan med så mycket kärlek så att de räcker 100 år. Som tur är jag nästan klar med allt de praktiska om hur jag vill ha de och ska nu ta tag i barnens minnes lådor, album m m . Vi har varit flitiga och filmat mycket och kort, när vi gjorde boken så togs de ju massa fina bilder på oss. Har hört att man kan själv välja ut och tom skriva texter för att sen få ut ett färdigt foto album. Måste bara höra med U! Jag måste liksom tänka på allt nu. Har jag skrivit ner och info exet om allt?? Det är ju så mycket kring Julia som jag skött och som sitter i mitt huvudet att komma ihåg. Nu måste jag få ner det på papper, vet att de ordnar sig men ni vet ju hur vi mammor är, tror att vi är oumbärliga.
Henry, ja vad säger man, vi fick en kort intensiv och tung tid MEN vi fick även mycket kärlek, skratt och hunnit med resor som varit fantastiska. Nu har vi en sista resa att klara av och vi bestämde oss igår för att göra den så bra som möjligt, hur man gör vet vi inte nu men vi tar dag för dag. Jag vet att du lider och att mister så mycket i samband med mig. Din familj, barnen som kommit dig så nära och som du älskar och tar hand om som om dom vore dina. Du mister ju inte bara mig, du mister ju dom. Så klart får du träffa dom men det blir ju inte samma sak som nu. Som du sa igår när du sätter nyckel i dörren och hör Julias röst ropa Henry, Julias röst säga Henry jag älskar dig, känna hennes små fingrar göra taktil massage i nacken på dig. När jag hör dig hantera Melindas tonårs trots med sånt lugn kan jag inget än beundra dig, när du sitter och förklarar matte för henne med sån teknik så kan jag inget annat än att beundra dig.
Jag känner olika sorg för barnen, Melinda kommer kunna sörja och förstå på ett sätt som självklart är jätte jobbigt. Men Julia hon kommer ju undra " var försvann den där mamma?? Henne älskade jag ju och henne ska jag ju åka till på torsdag" Hur ska jag kunna förklara till henne? Har haft henne på ett litet annat sätt pga av hennes handikapp, vi har liksom gjort allt. Hade henne hemma i 4år och gjorde allt med henne så hon skulle bli starkare och må bättre. Hon är ju så konkret. hon behöver ju e saker för att förstå. Hur ska hon förstå detta??? Vill ju inte att hon ska tro att jag lämnade henne frivilligt. Hon säger alltid om folk hon inte sett på länge eller om A som hon levde med länge att dom kommer snart och snart knackar dom på dörren. Och trots att de gick mer än ett år innan hon fick återse A så visste hon precis. När den dagen kom och han knackade på dörren så sa hon bara glatt, nu nu kommer A och knackar på dörren. Jag vill inte att hon sa glömma mig, inte heller att hon ska stirra på dörren och undra, när kommer mamma hem?? Snart knackar mamma på dörren??? Fy detta är omänskligt, jag har drabbats av det mest omänsklig man kan. Liksom veta om vad som vänta skall och må som jag gör idag, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå. Ringde mamma igår och det är jätte jobbigt att höra sina föräldrar gråta och vara ledsna men mamma kan i allafall förstå. Ringde min pappa, han kan ju inte förstå, han sa bara säg inte så och stört grät, jag försökte trösta honom genom att säga - du vet att jag var farmor och farfars favorit. svaret blev bara- ja men de var ju meningen att jag skulle ligga där före dig............ Urch det är svårt! Ringde lilla syster och sa att jag vill att hon ska vara min anhörig och ta hand om allt praktiska när jag går bort men hon får inte bli stressad eller pressad nu pga orsaker men hon sa att hon klarar det. Fick sms från stora syster och vi smsa, för hon visste att jag inte orkade prata just då! Trots att vi är en knasig familj så älskar jag er alla så innerligt mycket!
Tack för alla värmande kommentarer, mail, sms och telefon samtal. Hoppas ni förstår att jag inte orkar prata just nu men att jag läser och tar in allt ni skriver. Och det hjälper mig i min sorg, alla bra saker och tips ni skriver till mig! Tack för att ni finns!



16 januari 2009

SVARTA FREDAGEN

Som vanligt blir de fel men vi tar de lite huller om buller för de e så jag känner mig idag! Jag fick ett glatt sms när jag var på väg upp på behandlingen imorse. A som jag legat brevid för ett tag sedan hade sett till att vi fick samma rum. Passade bra för mig som kom ensam idag! Bilderna visar bara vem som fick finast bemöttande idag * ler *. Min bricka med dricka och snacks och A och hennes underbara roliga vänninas bricka ( under )
Min underbara prins som jag hjälpte till världen och har fått möjlighet att följa. Ja fick en egen stund med han och jag höll honom i famnen och sjöng, han somnade och jag grät en liten tår.

Så här stor är han nu och han ler och försöker prata. Barn är underbara för dom ger en så mycket kärlek. Att bara få mysa med dom gör en lycklig.


Nu till livets allvar!!
Jag gjorde en DT igår av hela kroppen. När jag kom dit bad dom att få sätta en nål i armen. Men va f*n, jag e ju rädd. Dom försökte för att de skulle bli sååå svårt att spruta in så mycket kontrast i porten. Men min kropp skötte sig och alla synliga vener gömde sig, så dom blev tvugna att ta porten och fylla hela 16 sprutor med kontrast. Det gick tillslut bra men var jobbigt med en ond nack tumör och tomma kroppen fylls med kontrast= illamående!!
På kvällen åt jag en god middag med mina underbara vänner och vi planerade att försöka hitta på nått då vi inte vet hur framtiden ser ut!! Ni är bäst alla som finns här för mig och som jag uppskattar så mycket, gäller även självklart MIN FAMILJ!




Som sagt tillbaka till imorse när jag var på väg till behandlingen inget ont anat!!
Kom upp dit och fick rummet med A. Min sköterska M som e så gullig kom och sa att dom tagit bort avastinet och att jag bara skulle få taxol. Jag sa att de måste vara ett missförstånd, så hon gick ner för att ringa. Ett moln kom över mig och jag blev orolig!! Hon kom tillbaka och sa att de kommer snart upp en läkare och berättar. Jag fattade direkt med ändå inte. Snart stod läkare G i dörren och jag får själv gå in i ett rum med honom. Ser att han e plågad och obekväm av situationen. Det är ju trots allt inte länge sedan han sa att " DU E SÅ GOTT SOM FRISK" !! Jaha säger han och jag säger oxå jaha????? Vad tror du sa han???? Jag tittar förvånad på honom?? Han säger att både MR och DT visar 5 st metastaser i hjärnan. Vi måste avsluta beh nu och öka cortisonet till varje dag och om ca 8 dgr stråla hjärnan för att minska trycket, smärtlindra och symtomlindra. Det är allvarligt! Sen fortsätter han att babbla på, hör inget, förstår inget, sitter i fullständig chock! Senast igår kväll pratade vi om hur man kommer reagera vid detta besked. Jag känner mig tom och illamående. Jag går slokörad tillbaka till rummet och börjar stört gråta, får stöd av sköterskan, A och E. Dom ringde Henry och han kom genast. Jag tycker det är så konstigt att inte läkaren ringde imorse och bad mig ta med nån??? Jag menar på en vanlig beh brukar jag åka själv för de är ju inget läskigt! För hänsyn till min ev dottra vill jag ej skriva hur lång tid jag har ( obs! statistiskt sätt ) men de e inte långt! Men ikväll ska vi gråta och vara ledsna och sen tar jag upp KAMPEN igen för jag ger INTE UPP!!
Men de e tungt och svart nu! Jag ville ju ha lite längre tid, hinna med lite mera saker, är inte redo ännu! Iofs vem f*n blir någonsin redo för nått sånt??? Hur gör man sista tiden? Hur finner man styrkan??? Jag har så mycket frågor!! På måndag kommer kurator S hit och pratar sen ska vi till KS på behandlings plan samtal.




14 januari 2009

ONSDAG

Min absolut favvo-bild.
Idag har jag längtat mig bort, till varmare och smärtfria ställen. Det tar på krafterna att ha ont. Morfinet vill inte hjälpa riktigt och gör mig dessutom bara trött och dåsig.
Jag är lagom trött på det här och känner inte igen mig, jag som alltid hade överskotts energin. Jag vet oxå att det inte tjänar till att tänka så.
Fick ett mail på FB idag av en kille jag gick i grundskolan med, han avslutade mailet med att skriva "kämpa på nu, så syns vi på gymmet en vacker dag". Ja, jag tänkte jag för mig själv, jag måste komma tillbaka dit en dag!!!! ( Man verkar ha en hel hejaklacks kedja här, underbart! ) Imorse var det tungt att gå upp men masade mig vidare till VC för prover. Sen raka vägen hem till soffan och kudden. Är så trött, orken = zero
Ringde mina viktiga telefon samtal. Nu är det klart! Ja får vila brevid farmor och farfar på begravningsplatsen vid sollentuna kyrka. Mannen jag pratade med lät lite förvånad och sa
- du låter väldigt ung? - Jo jag är ju bara 34år.
- tråkigt att höra och du låter ju så pigg! - känner mig allt annat än pigg!
Nästa samtal blev till M på begravningsbyrån i sumpan. Hon känns helt klok ren! Berättade att vi bestämt oss för dom samt att allt med platsen är klart! Nu ska vi träffas igen och sen kan jag känna mig lugn att jag fått välja lite som jag vill ha det och lägga det bakom mig för ett lååångt tag!!!
Frågade även 3 killar som är viktiga för mig om dom kunde tänka sig bära kistan tillsammans med min pappa, exet och Henry. Man gör ju så i Finland.


Även kollo ansökningarna för flickorna är ifyllda och iväg skickade. Dom älskar ju sånt och därför är de med glädje vi väljer gård och tid. Hoppas att dom får samma period nu!
Sov en lång stund och vaknade till liv precis innan Julia kom från skolan.
Har även bestämt träff med reportern från Vi föräldrar till nästa vecka. Ska bli spännande, hon verkar dessutom så lätt att prata med!
Väskorna är packade och imorn åker flickorna till sin pappa. Jag behöver vila och bara ta hand im mig själv. Dessutom väntar ju DT med kontrast imorn. Jag hoppas verkligen dom kan sätta nål i porten för annars blir jag arg!

13 januari 2009

TISDAG

På st Görans ortoped mottagning jobbar världens bästa Mats, Julias favvo. Han har tagit hand om Julia i 5 år nu och har så himla go med henne. Här prövar vi ut en ny korsett till henne då hon har skolios i ryggen.
Mormor följde med som stöd och tur var väl det när det visade sig att jag var tvungen att akut röntga mig. Jag har köpt en pojk docka till Julia i julklapp för att lära henne skillnaden på pojke och flicka, vilket jag fick tydligt klart för mig idag att hon vet.
Det sitter en man brevid oss i väntrummet och Julia pekar;
- Vad heter hon??
- Det är en pojke, säger jag
- Då har han en snopp eller??? frågar Julia
- Ehh, ja svarar jag generad.

Vi inser att det kommer dröja så mormor kör Julia till skolan och kommer tillbaka.
Eftersom läkaren inte visste om det låg nån nerv i kläm var hon tvungen att ordinera en magnetröntgen för att veta hur hon ska smärtlindra mig. Efter 3 timmars väntan fick jag äntligen komma in. Magnetröntgen innebär att man åker in i ett rör, man ligger fast på britsen med en nackskena. Sen låter det som 10 stora hackspettar hackar sönder sten eller nått. Tumören brände rejält med de var bara att bita ihop, i 60 min. Otur nog glömde jag bort att meddela fritids att jag var försenad så Julia fick vänta en lång stund. Efter totalt 6 timmar på KS åker jag trött hem.
När jag kom hem ringde sköterskan och sa att det inte var nån neurologisk skada eller nån nerv i kläm för då skulle de tydligen göra fruktansvärt ont. Eftersom jag tycker att det gör fruktansvärt ont vill jag inte ens föreställa mig hur de då skulle kännas????? I vilket fall som helst en lättnad!
Jag fick inte riktigt förklarat om det är nån spridning eller om det beror på strålningen men jag skulle fortsätta med morfin tabletter. Men ska ju tillbaka torsdag för DT röntgen.
Hon var dock lite bekymrad över behandlingen. Hon sa att de hade vart så lyckat om jag inte fått fler tumörer för dom stora har svarat så bra. Men hon sa att de knepiga med malign melanom är att den har flera ansikten och sjukdomen är nyckfull. Man vet inte hur de utvecklas men de ser väl inte så bra ut för mig just nu!
Tack underbara mamsen för sällskapet!!

12 januari 2009

MÅNDAGKVÄLL


Var tvungen att åka och träffa dossyster. Kände att när man känner sig nere är det alltid skönt att få prata av sig med nån som vet ( även om ni andra som inte vet oxå funkar att prata med! ) Och vi båda lever i denna mardröm och undrar var vi ska finna styrkan att klara av?? Nu när det är dax för röntgen och provsvars väntan igen..... I allafall mådde jag bättre när vi analyserat alla våra alternativ, vilka egentligen bara är att fortsätta kämpa och orka. Det jobbigaste nu är smärtan. Att gå och ha ont tar på krafterna och humöret åker i botten.

Jag fick samtal från läkaren som inte på telefon! kunde tala om vad som var fel. Antingen är tumören svullen från strålningen eller så har tumören börjat växa igen. Jag fick en akut tid imorn fm. Lika bra så jag åtminstone kan få morfin tabletter mot smärtan.

Jag hämtade barnen och åkte till söder och barnpsykologerna. Barnens pappa väntade på oss där. Nu ska vi dela på flickorna lite så nästa måndag ska Melli träffa en själv och prata. Julia avvaktar vi lite med, har fått lite material hemma att jobba med. Dom tycker att flickorna är väldigt harmoniska trots allt som händer. Jag har ju oerhört dåligt samvete som utsätter mina små för det här och att dom då ändå mår bra och är harmoniska känns ju lättande. Nu flyttar ju även deras pappa närmare så vi ska kunna stötta varandra mera och det är barnen glada för.
Fick en stark tablett så jag ska få sova i natt. Imorgon ska Julia till ortopeden och fixa korsetten innan vi åker till KS, mamsen följer med som support.