17 januari 2009

LÖRDAG












Kan inte sova, har läst alla värmande kommentarer om och om igen. Jag vill inte, jag vill verkligen inte lämna mina underbara barn.....min henry....min familj....mina vänner. Känns så konstigt inom mig, jag känner mig tom, ihålig, rädd. Jag trodde nog ett tag att jag var odödlig och att jag ska klara detta. Nu vet jag inte??? Sen undrar man ju om man skulle gjort på annat sätt eller tänkt på nått annat sätt eller tom ätit på nått annat sätt??? Förmodlingen hade de inte spelat nån roll............... men tankarna flyger ju runt. Igår tänkte jag på allt jag kommer missa, allt som jag inte fått uppleva och mina drömmar. Måste tillåta mig få göra de oxå, sen kom jag till alla saker som jag har upplevt och uppskattat. Det finns liksom alltid en bra och en dålig sida av allt, så har jag nog alltid tänkt. Jag vet att livet går vidare utan mig och att barnens pappa kommer på bästa sätt ta hand om dom men de lindrar ju inte min sorg att inte jag får de. Hade tagit ut sobril igår men kunde inte ta, kroppen säger ifrån men vet att vid tillfälle kommer jag göra det. Men jag är inte hysterisk utan lugn och ledsen och de har man ju rätt att vara. Det kanske kommer stunder då jag inte vill känna nått! Jag hoppas mina flickor kommer förstå hur mycket jag kämpade emot detta och att jag så gärna ville stanna kvar hos dom. Idag kommer exet och Melinda hit och vi ska berätta innan hon hör eller ser nått. Men helt ärligt vad säger man?? Ja du mammas kropp håller på ge upp, dom dumma prickarna har nu nått huvudet och det är inte bra. Men vi ska ta vara på den här tiden nu! Så fort jag får klartecken reser vi iväg med barnen. Måste bara måste komma härifrån. Få en frizon, där vi kan vara tillsammans. Finns så många jag skulle vilja ha med mig dit. Så vi alla skulle kunna ha roligt, njuta och bara må-bra. Jag mår ju bra idag tom smärtan i nacken e bättre, det ända som blöder är mitt hjärta och det kan ingen laga men det finns ju smärt lindring till det me = resa bort! Jag älskar ju att resa och när vi var i NY så mådde jag så bra. Att bara få sitta nära mina barn på flyget och flyga bort från allt. Visa dom himlen dit mamma kommer flytta och kunna se ner på allt dom gör, följa dom fast uppifrån.
Barnens pappa flyttar ju hit 1/2 och snacka om grevens tid. Då kommer jag kunna träffa mina barn varje dag men ändå inte behöva dra hela lasset. Jag vill bara köpa allt som dom skulle önska sig men jag vet att de inte är de som räknas men ni vet när barnen får välja precis vad dom vill. Jag vill fylla dom med så många pussar, kramar och fylla deras hjärtan med så mycket kärlek så att de räcker 100 år. Som tur är jag nästan klar med allt de praktiska om hur jag vill ha de och ska nu ta tag i barnens minnes lådor, album m m . Vi har varit flitiga och filmat mycket och kort, när vi gjorde boken så togs de ju massa fina bilder på oss. Har hört att man kan själv välja ut och tom skriva texter för att sen få ut ett färdigt foto album. Måste bara höra med U! Jag måste liksom tänka på allt nu. Har jag skrivit ner och info exet om allt?? Det är ju så mycket kring Julia som jag skött och som sitter i mitt huvudet att komma ihåg. Nu måste jag få ner det på papper, vet att de ordnar sig men ni vet ju hur vi mammor är, tror att vi är oumbärliga.
Henry, ja vad säger man, vi fick en kort intensiv och tung tid MEN vi fick även mycket kärlek, skratt och hunnit med resor som varit fantastiska. Nu har vi en sista resa att klara av och vi bestämde oss igår för att göra den så bra som möjligt, hur man gör vet vi inte nu men vi tar dag för dag. Jag vet att du lider och att mister så mycket i samband med mig. Din familj, barnen som kommit dig så nära och som du älskar och tar hand om som om dom vore dina. Du mister ju inte bara mig, du mister ju dom. Så klart får du träffa dom men det blir ju inte samma sak som nu. Som du sa igår när du sätter nyckel i dörren och hör Julias röst ropa Henry, Julias röst säga Henry jag älskar dig, känna hennes små fingrar göra taktil massage i nacken på dig. När jag hör dig hantera Melindas tonårs trots med sånt lugn kan jag inget än beundra dig, när du sitter och förklarar matte för henne med sån teknik så kan jag inget annat än att beundra dig.
Jag känner olika sorg för barnen, Melinda kommer kunna sörja och förstå på ett sätt som självklart är jätte jobbigt. Men Julia hon kommer ju undra " var försvann den där mamma?? Henne älskade jag ju och henne ska jag ju åka till på torsdag" Hur ska jag kunna förklara till henne? Har haft henne på ett litet annat sätt pga av hennes handikapp, vi har liksom gjort allt. Hade henne hemma i 4år och gjorde allt med henne så hon skulle bli starkare och må bättre. Hon är ju så konkret. hon behöver ju e saker för att förstå. Hur ska hon förstå detta??? Vill ju inte att hon ska tro att jag lämnade henne frivilligt. Hon säger alltid om folk hon inte sett på länge eller om A som hon levde med länge att dom kommer snart och snart knackar dom på dörren. Och trots att de gick mer än ett år innan hon fick återse A så visste hon precis. När den dagen kom och han knackade på dörren så sa hon bara glatt, nu nu kommer A och knackar på dörren. Jag vill inte att hon sa glömma mig, inte heller att hon ska stirra på dörren och undra, när kommer mamma hem?? Snart knackar mamma på dörren??? Fy detta är omänskligt, jag har drabbats av det mest omänsklig man kan. Liksom veta om vad som vänta skall och må som jag gör idag, jag kan inte förstå, jag vill inte förstå. Ringde mamma igår och det är jätte jobbigt att höra sina föräldrar gråta och vara ledsna men mamma kan i allafall förstå. Ringde min pappa, han kan ju inte förstå, han sa bara säg inte så och stört grät, jag försökte trösta honom genom att säga - du vet att jag var farmor och farfars favorit. svaret blev bara- ja men de var ju meningen att jag skulle ligga där före dig............ Urch det är svårt! Ringde lilla syster och sa att jag vill att hon ska vara min anhörig och ta hand om allt praktiska när jag går bort men hon får inte bli stressad eller pressad nu pga orsaker men hon sa att hon klarar det. Fick sms från stora syster och vi smsa, för hon visste att jag inte orkade prata just då! Trots att vi är en knasig familj så älskar jag er alla så innerligt mycket!
Tack för alla värmande kommentarer, mail, sms och telefon samtal. Hoppas ni förstår att jag inte orkar prata just nu men att jag läser och tar in allt ni skriver. Och det hjälper mig i min sorg, alla bra saker och tips ni skriver till mig! Tack för att ni finns!



73 kommentarer:

Anonym sa...

Har aldrig träffat dig och kom in på den här bloggen av en slump. Men livet känns så j-a orättvist!!!
Mina tankar finns hos dig och dina nära!!
Ge aldrig upp!
Mina varmaste kramar
H

Anonym sa...

Åh, tårarna rinner nu. Hur kan livet vara så orättvist?? Hittade hit via en annan blogg, och jag kommer finnas här och kämpa och hålla tummarna för dig. Du fixar detta!
KRAM!!
Katja
http://www.tretjejer.bloggagratis.se

Pebbles95 sa...

Sabina du kunde inte gjort något annorlunda, dumma sjukdomen slår till med sin kraft var som helst! Men du är så stark och så full av liv, och har din styrka så jag hoppas verkligen att du tar fram all jävlar annamma du bara kan hitta(lätt att säga) Men jag tror på dig för du verkar så otroligt envis o stark. Kramar Annette

Pernilla sa...

Min kära vän

Tårarna rinner och de vill inte sluta. Det är så svårt att förstå att du har kommit hit nu. Mina tankar går till dig och familjen och det går inte en minut utan att jag tänker på er. Jag förstår att du inte orkar prata. Jag sms:ar till dig istället och hoppas att vi kan ses snart.

Om det är något jag kan hjälpa med så säg genast till.

Kramar

En häxa på vift sa...

En resa tycker jag låter som en jättebra idé. En tid där bara du och Henry och flickorna kan bygga upp en liten egen privat minnesbank och som de kan blicka tillbaka till när saknaden blir stor.
Det finns fotoböcker man kan göra själv, www.gordinegenbok.se tex, mycket lätthanterlig och man får hem den inom ett par veckor.

Vet fortfarande inte riktigt vad jag ska säga. "Ta hand om dig" låter ju vansinnigt ihåligt och klyschigt....
Men jag tänker på dig och är så jävla ledsen för din och för din familjs skull. Det finns ingen rättvisa i det här, ingen som helst.
Det är bara grymt.

Men jag hoppas du fått nån timmes sömn ialla fall under morgonen.
Kram!!!

Stora lilla j sa...

Ja, fy vad svårt att hitta vad man ska säga till barnen! Jag skulle säga att det ser mörkare ut just nu, men att mamma fortsätter kämpa. Ett tips om du orkar läsa är Eckhart Tolles bok A new earth, som verkligen visar ett sätt att släppa livet och gå vidare. Vi läste den för min svägerska när hon fick steg 4 cancer, 21 år gammal och med två små barn... http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=0141027592

Tänker på dig massor och önskar dig styrka!

(och för att svara från min blogg: ja, i princip alla storlekar, bara jag har mått så!)

Anonym sa...

Hej sabina!
Följt din blogg nu ett tag, åh många tårar har runnit ner från min kind.
Jag tänker på dej åh din familj (fast ja inte känner dig)
Var stark...
/// Ida

LOTTA sa...

ÄR SÅÅ LEDSEN!!! Men det ska jag bara vara idag oxå sen ska jag vara glad för att jag är ledig nu, hemma med Mille "våran" prins!! Som jag e så glad för att du fick vara me o föda fram..jag kan få vara tillsammans med dej nu!!Jag ska vara lika stark som du o njuta! Hur jag ska plocka upp delarna av mej själv sen får jag ta då..Det kommer vara urjobbigt att möta alla du känner första gången nu men jag vet att när du pratat med Melli så kommer du konstigt nog må bättre, någonting kommer att släppa från dina axlar.Du ska inte behöva vara stark längre du ska få va liten o alla runt dej ska nu ge till dej!Så du bara kan ta dina krafter att må bäst!!! Nu ska du få tillbaka av allt du givit till alla du älskar!!Vi som älskar dej ska vara starka nu o vi ska ha en bra tid tillsammans inga tårar mer utan goa skratt som man bara kan ha med dej älskade lilla vän L.O.T.T.A

Christel sa...

Det gör ont i hjärtat att läsa vad du skrivit. Det gör ont att försöka ta in - är detta slutet?
Kan inte fatta, har hela tiden sett din kamp som vägen till ett friskt liv. Har velat se det så.

Så jag är ledsen och mitt hjärta gråter med dig.

Men kanske är det som Lotta skriver. Nu kan du få koppla av lite. Du behöver inte längre vara stark. Du kan få gråta när du vill, du kan få prata om detta när du vill, du kan leta efter ljusa minnen, skratt och tårar. Och dela dessa med din familj, mamma, pappa och syskon. Och kanske kan det ge dig ngn form av "harmoni". Jag hoppas det iaf.

Kära Sabina
Vi känner inte varandra men hade vi gjort det hade jag gjort allt jag bara kunnat för att underlätta ditt liv denna tid.

Ännu en varm kram

Anonym sa...

Tårarna trillar ner för mina kinder när jag läser ditt lördagsinlägg!

Du är fin och detta är så orättvist!

KRAM
Inna

Linda m. 4 barn sa...

Hade jag varit du så hade jag filmat, filmat och åter filmat.
Det kommer dina barn uppskatta så ofantligt mycket.

Kanske en inspelning till deras födelsedagar upp till en viss ålder (18 år?). Där du gratulerar dem på födelsedagen och ger dem lite tips som du kanske vill ge dem inför deras framtid och tonårstid.
Tips om tex pojkvänner, sex, barnuppfostran osv.
Såg nåt teveprogram där någon gjorde så till sina barn fast på kasettband. Blir ju lite annat med en film där de kan se dig på bild.

Hade jag varit dina barn så hade jag uppskattat det jättemycket, att få se denna film varje år på min födelsedag, känna att mamma finns med mig trots att hon är borta.

kram

Nikki sa...

Åhhh vad jag är ledsen för att du behöver gå igenom detta! Tårarna rinner på mina kinder om jag ändå kunde göra något för dig! Låter underbart att resa iväg tillsammans och få njuta och rå om varandra!

Många kramar

http://blondibarcelona.blogg.se sa...

Kära Sabina,
efter att igår kväll inte kunnat somna och till slut sovit uruselt, stiger jag upp och letar fram en bok som jag läste i somras. Under nattens funderingar varför sker detta mot fina, bra människor minns jag några ord som skrevs av psykologen och läkaren Elisabeth Kübler-Ross. Försöker översätta så gott jag kan från spanska till svenska.
"Dö är att flytta från ett hus till ett finare, det handlar helt enkelt om att överge sin fysiska kropp som en fjärril överger sidenkokongen.
Livet är att lära och inte förrens vi klara den svåraste av all prövningar, den villkorslösa kärleken, när vi har förstått och praktiserar den är vi redo att lämna detta liv."
Hennes böcker har getts ut på svenska, kanske när chocken har lagt sej kan de ge nån form utav tröst och införsikt. Mej har de hjälpt i svåra stunder med många frågor.

Önskar dej och dina kära en fin helg med mycket kärlek...

Soliga men mycket sorgsna kramar
från agnetha i barcelona

Anonym sa...

Hej Sabina, jag sag ditt inslag pa TV faktiskt och tankte pa dej och hoppades att allt skulle blivit battre. Ser ju att laget inte ar sa nu, tyvarr.
Ville bara ge dej en massa styrketankar och saga att du inte skall ge upp. Var sa mycket med din familj som mojligt och TRO och BE att det blir battre. For vara liv ligger inte i en lakares hander, utan i Guds. Jag har sjalv haft cancer och besegrat den och det tackar jag Gud for.
Ge inte upp kara Sabina, I know you can do it girl!!

Stor kram fran England

Rosvikstjejen sa...

Kära kära du! Livet är verkligen orättvist och tårarna fullkomligt forsar ner där jag sitter.
Det är som du skriver, man har vetat om sjukdomen men ändå inte riktigt förstått.
Det är så fullkomligt ofattbart!
Det finns inte ord nog att trösta, inte något som kan göra det ogjort, men jag hoppas att varje dag förgyller den tid ni har tillsammans.
Jag håller ändå tummarna att allt går åt rätt håll.

Kram och styrka
Linda-MaRI

Anonym sa...

Kära Sabina,
Tack för att du bjudit in oss okända i ditt liv, dina tankar och din kamp.
Du har ett eget litet rum i mitt hjärta (och alldeles säkert i många andra blogg-läsares också) och där kommer du alltid att finnas kvar.
Jag kände Daniel E som du har nämnt ibland och ni hade gillat varandra!
Kramar och många tankar
M

peter pc carlsson sa...

Hela mitt inre skriker nej, nej NEJ, men till ingen nytta. Det du gör och går igenom är så starkt, så tungt och som du skriver så omänskligt.

Jag hoppas och tror att gudars alla gudar kommer att följa dig och din kamp. Alla du känner och inte känner fins vid din sida. Bröstet känns fyllt av känslor och ord men jag vet inte alls vad jag skall säga. Det finns inga ord, inga alls.

Jag skulle så gärna vilja ta ovanstående text och lägga den som en gästblogg hos mig.

Varmaste varmaste kramar.

Anonym sa...

Goa Sabina
Kram från en medmänniska (jag heter Annika)som har läst din blogg och blivit fascinerad av dig som den fantastiska och unika människa du är!! Jag önskar att jag kunde stoppa ditt hjärta från att blöda.

Sessa sa...

Jag vet inte vad man skriver...
Men jag vill visa och berätta att jag tänker på dig och din familj...
Cancer är en så hemsk sjukdom, den tar liv utan att ha rätt till det...

*kramar om*

Anonym sa...

Sabina...jag gråter oxå när jag läser vad du skriver!
Att vara tvungen att lämna sina barn så snart, det är ju så hemskt och så orättvist....men du hinner iaf ordna med en massa minnen och annat, att lämna efter dig till dem.
Glöm inte att skriva ner/tala in dina barndomsminnen....barn älskar att höra hur föräldrarna varit som barn.
Visst skulle man vilja säga att "det här fixar du" och "kämpa på"....men det skulle vara att blunda för sanningen och inte lyssna på vad du säger.
Det enda man kan önska dig, är att det går att förlänga din tid och att du får mår bra ändå till slutet!
Massor med styrkekramar Ia

L sa...

Sabina,

Läste din kommentar på Vimmelmammans blogg och la en kort kommentar där, vill bara tillägga att (och jag brukar tycka att detta uttryck oftast bara är floskler, man har ju liksom inget val..)men du verkar vara stark-personifierad. Så kraftfull och klar mitt iallt det onda. Beundransvärt och du skall vara sååå stolt över hur du hanterar allt detta. Tillåt dig nu ta emot all hjälp du kan få av dina nära, från det jag läst ur din blogg har du gett dina döttrar allt man önska, dom kommer ha boken, fimmaterialet, denna blogg. Försök att inte känna att du måste hinna fixa allt, utan bara var och njut av att du mår hyfsatbra idag. Att göra en resa tror jag är toppen, komma bort och ha det bäst, må gott, njuta av varandra i varje sekund. Jag kommer följa din blogg, sända tankeöverföring i styrka & medkänsla!

Stor kram!

Anonym sa...

Vill bara skicka en kram till dig.
//jenny

Anonym sa...

Hej Sabina,
Vad ska man säga? Kram och pussa dina barn så mycket som du bara kan. Tänk om alla barn kunde ha en mor som dig.
Tankarna går till dig.
Magnus

Peter pc carlsson sa...

Tack Sabina. Jag lägger med stor kärlek och värme ut ditt inlägg om en liten stund.

Kram!

Kajsa sa...

Hej Sabina. Så tråkigt att höra om ditt senaste besked. Vad overkligt det måste kännas! Men du är så stark och jag beundrar dig. Tårarna rinner nerför kinderna nu. Jag önskar det fanns något man kunde göra. Så orättvist livet är. Jag kommer köpa din bok när den kommer ut, jag hoppas du får vara med om det. Jag hoppas och hoppas. Kramar till dig och din familj

Siw sa...

Usch vad livet är orättvist, håller alla tummar och klor vi har här, för dig. Ge inte upp! Det gjorde min kompis och då gick det fort. jag vet att det är svårt att hålla gnistan, jag håller den åt dig. Många styrke kramar!!!

Jeanette sa...

Vill bara sända en stor kram. Det finns inga ord som är tillräckliga.

Anne sa...

Hej vännen!
Vet inte vad jag ska skriva - men jag VET hur det är lita på det. JAg gör oxå minneslådor, har köpt en diktafon med MASSOR av inspelningstid, sorterar, gråter, funderar på vad jag ska spara osv osv. Mina barn är 6 och 10.
DET ÄR INTE LÄTT - min begravning är oxå klar. Jag vill kremeras och har hittat en jättefin urna på en hemsida i England. De gör jättefina kistor i vackra färger av nåt återvunnet material. Finns jättefina med solar på...

Jag tänker på dig - ta din resa, gör vad du vill och orkar, så gör jag!!!
Skriv brev och kort till dina älskade, ta många foton. Berätta att du älskar dem VARJE DAG!!
Kram
A

peter pc carlsson sa...

Jag tackar dig för att jag fått lägga upp ditt inlägg som gästblogg. Det är nu Upplagt med en länk till dig.

All kärlek till dig, dina barn och din Henry, men också till exet. Hoppas på allt det bästa!

Kram i massor!

PC

netti sa...

Lilla Sabina
Tänker på dig jättemycket. Vet inte hur jag ska finna orden som jag vill att du ska läsa.
Men jag vill att du ska veta att mitt hjärta och mina tankar finns hos dig och din fina familj.
Många kramar Netti Noah och Gabriel

Jonna sa...

Åhh du skriver så fint, sitter här med en stor klump i halsen. All styrka, all energi alla kramar jag kan ge till dig o Din Familj i denna svåra tid, Ni Klara Det!
KRAM KRAM

anna sa...

Du är en så klok och vis kvinna, Sabina. Något så ovanligt som en mogen människa.
Jag har själv förlorat min älskade man i samma sjukdom som din, och han var likadan; kärleksfull och klok. Varför måste ni försvinna så tidigt?
Han lämnade mig med små barn och det har inte varit lätt. Men vi bär hans kärlek med oss alltid och överallt.
Jag hoppas att döden inte är slutet.
Kram.

aspergersmamma sa...

Tänker på dig.

aspergersmamma sa...

Tänker på dig.

Katja sa...

Älskade älskade vännen!! Det är så overkligt och jag vill bara att vi ska vakna upp ur denna mardröm. Det känns som det är påhittat alltihop som det inte är på riktigt och nu vill jag bara återgå till det normala där allt är bra! men så är det inte.... DU har gjort och gör ALLT du kan inget du skulle kunna gjort annorlunda hade ändrat hur det är nu. Du är den mest underbara och omtänksamma vän och mamma. Allt du gör för barnen är fantastiskt. Hoppas verkligen ni kan komma iväg och resa jag vet ju att det är det du älskar! Nu ser vi framåt vännen för det finns en framtid och en morgondag även om det just nu är tungt. Ingen vet hur lång den är oavsett statistik mirakel har hänt och så länge det finns liv finns det hopp. Många kramar

Anne sa...

Kära Sabina,

Vad bra att ni åker bort för att vara tillsammans.
Samla varenda litet minne ni kan hitta, varje dag som går.

När man åker bort får man någon kraft som man inte trodde att man hade, så ni tänker helt rätt.

Maddes absolut bästa vecka under hennes sjukdomstid var när vi åkte till Gotland och då trodde läkarna att hon inte skulle orka överleva fram till Gotland, men vad hände ...jo hon var piggare än någonsin för att hon och hennes älskade David fick en kärleksvecka ihop.

Hon levde ytterligare 3 månader efter det och fick känna gemenskap med David och oss i familjen.

Det som är lite krasst i detta tragiska att du vet att du ska flyga iväg är åtminstone att du har möjlighet att samla ihop "minnesbanken" till dina nära och kära.

Sedan blir det inte lättare för det, men man har ändå en tid att göra bokslut.

Lev fullt ut så mycket det bara går...och det ser jag att du kommer att göra också.

Skickar många varma tankar till dig och din familj.

Kram från Anne

Anonym sa...

Kära, kära Sabina...
Tårarna blöter ner hela tangentbordet... Jag har varit så rädd för att behöva läsa det du nu skriver om, jag har bett och hållit alla tummar för dej... Det känns så vansinnigt orättvist och så tungt att andas när jag tänker på dej och din fina familj... Om det bara fanns något man kunde göra för dej så skulle jag göra det. Skickar en stor varm kram till dej och ska inom kort höra av mej till din mamma som står mej nära... Ni finns i mina tankar...
Kram igen
/Kerstin, (dimn mammas fd arbkompis på Häggen)

Anonym sa...

Älskade syster, livet är så jävla orättvist !! Varför du ? Varför nu ?
Tankarna surrar som ilskan bin i huvudet och hur jag än vrider och vänder så fattar jag inte... jag får inte in i huvudet att det är så illa som det är !
Alla säger jämt att Sabina som är så energisk, pigg och aktiv - inte kan väl hon vara sjuk. Och det är precis så som vi alltid kommer att minnas dig - som den personen med hur mycket ork och energi som helst.
Hur ska man reagera på ett sånt här besked ? Vad ska man säga ?

Vi som alltid har varit tre väldigt olika syskon men hör ju ändå till samma familj... hur blir det nu ? Det kommer ju fattas en person... Fy fan va livet är orättvist.. varför just du ??

Kanske är det för att man blir äldre men när man var ung så var man ju odödlig - helt plötsligt så börjar människor min närhet försvinna... de dör !!!

Det är väl okej när man är gammal men att behöva lämna allt när man inte ens har fyllt 35 är ju helt fel... och jag förstår mamma och pappa som har väldigt svårt att förstå att deras barn ska dö före dem - så ska det inte vara !!!!

Är det något jag kan hjälpa dig med genom denna oerhört påfrestande resa så tveka inte att be mig om det ! Du vet att jag gör vad som helst för dig - du är ju min älskade lillasyster och kommer alltid att vara det !!

Kämpa på in i det längsta.. jag är med dig hela vägen..

Älskar dig syrran
puss Rosa

L.O.T.T.A sa...

En dag utan smink, en dag utan ansikte, en dag så jävla grååå! Fan jag skulle ju sluta gråta skulle vara stark men klumpen försvinner inte!!! Livet utan dej e såå tomt vem ska jag ringa, vem ska jag dansa med, vem ska jag skratta med vem ska jag bli gammal med???????? vi har många goa vänner,med dej har jag ju upplevt så mycket.. varit med om kortklippta luggar för att sedan åka till Lorry o allt sjukt vi gjort på 90-talet.Sen fick du Melinda ojag Robin tidigt..sen minns jag Åre..
Hur du lyckades åka med snygga killar på skoter varje eftermiddag då du va för trött för att åka själv..eller??
Julia Jag var ju me på ultraljudet till och me ,våra ex som vi hade allt från att spela bingolotto till 7an o vårat favo program Robinsson eller bara vara på Linas ex;s terass o röka o kröka o dom heta diskusionerna. SMÅGODIS säger bara frosseri i allt gott.våra resor till Barca o Turkiet inte minst Ålandskryss med Beckham.. mysiga små resor med alla tjejer sån humor som vi skrattar åt finns inte många som har..
Våra bråk.För att sen komma ännu närmare varandra..
Våra tuffa skilsmässor o sen var du med när jag träffade Matte då vi glänste som aldrig förr på Golden o jag va med när du träffade Henry.Du var me o kämpade fram Mille!!
Ja som du förstår så kan listan göras lång med minnen som vi delat
men jag vill ju att den ska bli längre det kan inte finnas ett slut redan nu..Hoppas det är som i lejonhjärta att det känns som en dag bara tills vi ses igen!!! MEN ÄN SÅ KAN VI FYLLA VÅRAN LISTA MED ROLIGA MINNEN...ÄLSKAR DEJ DU KOMMER FATTAS MEJ!!!!!! L.O.T.T.A

Aforia sa...

Vet inte om du har varit inne på min blogg. Men där har jag tänt ett ljus av hopp för bland annat dig. Varför, ja jag tycker att du med andra kämpar och kämpar i motvind men ändå är så starka. Samtidigt vet jag med mig själv att ord kan inte trösta men däremot en handling kan göra det.
Kram
Lena

Anonym sa...

Kära du, det är så svårt att läsa det här och jag känner dig inte ens.....Lider med dig och dina nära och kära, skulle vilja säga så mycket till dig......kram kram kram till dig från mig....
//U

Anonym sa...

Du skriver och berättar så bra, fint och rörande om alla tankar som rör sig i dig.
Livet är så orättvist och jag önskar att jag kunde göra något för dig.

Massor av kramar Jenny W

Anonym sa...

Livet är så orättvist. Gråter när jag läser din sida.
Spara din sida på något sätt till dina barn, så de kan läsa den när de blir större och se vad som verkligen hände och hur du kände. Kanske går den att skriva ut??

Kramar från Norra sverige.

Anonym sa...

Åh Sabina! Det här är ju bara för tunga besked du sitter på. Livet är en stor gåta, döden säkert ännu större...
Skickar en länk som är läsvärd, vet inte om du varit där men kanske finns det något där som fångar din uppmärksamhet, varm och go människa som du är. (Vet ju att fr o m nu vill du veta mer om hur din ev. framtid ev. kommer att se ut och hur den ev. kommer att uppfattas och upplevas utifrån dom som blir lämnade. Det är en man i din ålder som drabbats av hjärntumör. Han har skrivit dagbok tillsammans med sin fru. Det är handlingen som du kommer till via den här länken nedan.)

En stor, varm kram! Y

http://www.lofwenberg.se/

Johanna sa...

Hej Sabina!!!! Första gången jag skriver, har följt din blogg sen i höstas (2008)

Måste få säga TACK, tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. Vilken fantastisk mamma du är, fantastisk människa.

Dina barn kommer vara så stolta över dig. Förstår din oro för Julia. Det där måste vara jättesvårt. Har nog inga bra råd att ge.

Fortsätt filma, filma för barnen, Henry, släkt och vänner. Då finns du ju kvar i ljud och bild, vilket är ett stort värde för alla i din närhet.

Jag hoppas att du orkar skriva länge länge... Jag fortsätter läsa här!!!

Återigen, TACK SABINA

KRAMAR Johanna

Johanna sa...

Hej Sabina!!!! Första gången jag skriver, har följt din blogg sen i höstas (2008)

Måste få säga TACK, tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. Vilken fantastisk mamma du är, fantastisk människa.

Dina barn kommer vara så stolta över dig. Förstår din oro för Julia. Det där måste vara jättesvårt. Har nog inga bra råd att ge.

Fortsätt filma, filma för barnen, Henry, släkt och vänner. Då finns du ju kvar i ljud och bild, vilket är ett stort värde för alla i din närhet.

Jag hoppas att du orkar skriva länge länge... Jag fortsätter läsa här!!!

Återigen, TACK SABINA

KRAMAR Johanna

Petra sa...

Sabina, jag är så ledsen. Sitter här och störtgråter. Hur kan det vara så orättvist?

Massor av stöttande kramar från mig..

Maria sa...

Kom att tänka på ett program jag såg. Det handlade om en mamma som hamnade i samma sits som du. Hon valde att filma sig själv och kunna fortsätta prata med barnen efter sin bortgång. Alla banden sparades i en låda och banden var märkta med händelsen som den var anpassad till. Det var allt från första mensen, första pojkvännen till vanliga grattishälsningar. Hon hade även varit så ambitiös att till större födelsedagar hade hon köpt presenter som även dessa samlades i lådan.

För övrigt finns det inte ord.
En stor kram till dig!

Anonym sa...

Tårarna rullar även i Linköping. Jag har tyvärr aldrig träffat dig, men du har verkligen berört mig med hur du kämpar mot Tengil och hur du skriver om det här.

Hoppas att ni kan komma bort och få en fin resa med flickorna.

Skickar styrkekramar till Dig

/ Elin (lillasyster till det blonda lilla värmländska yrvädret)

Sabina sa...

Jag sitter här, gråter å suckar å gråter, jag vet inte vad jag ska säga, det finns inga ord i världen som skulle kunna trösta dig i denna stora sorg. tänker på hur fruktansvärt orättvist livet är, tänker på det du skriver om Julia, om att hon kanske inte kommer att förstå vart mamma har tagit vägen, hur jobbigt det kommer bli för Melinda och Henry, ja hela din "knasiga" familj. Detta känns så overkligt, du som är så stark, så ung, så fin, hur kan detta drabba dig??
Så mycket frågor?
Det känns ju som om man känner dig nu efter att ha följt din blogg så länge. Jag önskar så att det fanns något man kunde göra för dig.
Bra att ni ska åka på en resa.
Tänker på dig massor Sabina.
Skickar massor med var starkkramar till dig å din familj.//Sabina

Anonym sa...

Fina fina Sabina....
Livet är ju bara för jävla orättvist. Ingen kan nog riktigt föreställa sig det du o dina nära går igenom just nu. Det är ett mardrömsbesked. Jag har beundrat dig och din underbara blogg i några månader. Det här beskedet gjorde mig förtvivlat ledsen. Gick igenom en bröstcancerresa nyligen o tankar på återfall finns där dagligen. Ingen vill lämna sina barn, käraste, familj o vänner o ingen ska behöva göra det så ung.
Mitt hjärta gråter.....Kram A

Anonym sa...

Min älskade dotter, du finns hela tiden i mina tankar....ska jag åka hem till dig för att kunna krama om dig. Vill bara ta bort allt det onda och otäcka som har drabbat dig. Mina tankar fanns hos dig när jag visste att du skulle berätta det hemska till din dotter Melinda och i mitt hjärta känner jag djup smärta för hur lilla Julia kommer förstå allt det som håller på att hända. När jag körde henne till skolan häromdan, sa hon flera ggr att "stackars mamma, hon är sjuk, stackars mamma har ont" så nånstans förstår hon ändå lite av det svåra som händer.
Jag kommer finnas här för dig och dina barn, allt annat lägger jag åt sidan, ni är mitt allt.
Älskar dig så oerhört mycket!
En ledsen mamma

yvonne sa...

Sabina!

Jag läste din kommentar på vimmelmamman och skrev till dig där också men var bara tvungen att registrera mig för att kunna skriva direkt till dig. Jag har aldrig träffat dig och hört talas om dig tidigare men nu har jag läst din blogg och sett filmen. Jag beklagar verkligen ditt öde. Har själv haft en mamma som fick cancer och följt hennes resa, så jag vet vad det vill säga. Tänker på dig och kommer att följa dig i din blogg.
Kramar
Yvonne

Batbut sa...

Hamnade här av en slump och det känns nästan förmätet att skriva något när jag inte följt Din tidigare kamp. Men det här inlägget grep tag i mig, jag känner med Dig, med Dina döttrar, Din familj. Jag hoppas att ni får så mycket tid som möjligt, att något mirakel kan ske.

Gissan sa...

Jag känner med dig. Och med dina nära och kära...
Du blir en änglamamma alldeles för tidigt.
Min farmor sa att hon inte skulle in på något ålderdomshem för hon skulle flytta till Evigheten.. Jag tyckte det var ett så fint ord på himlen. Hon bor i Evigheten nu min goa farmor.
Så orättvist för dig...för tidigt...för elakt. Men någonstans kan jag känna att du har "förmånen" att VETA... förstå mig rätt... Vi ska alla dit..frågan är bara HUR och NÄR...
Adressen blir densamma för oss alla..Evigheten...
Kramar i massor till dig.
Hoppas du hinner LEVA och bara VARA...
Gissan

julia sa...

Inte konstigt att alla dessa tankar kommer upp, det blir ju tusen saker man funderar på... Att visa sig ledsen och helt enkelt bara vara mänsklig ser jag bara som ännu en styrka i dig. Jag tänker så grymt mycket på dig och du har gjort avtryck i mitt liv för alltid, trots att vi aldrig träffats eller pratat på telefon. Känner med dig.
Många varma kramar

julia sa...

Inte konstigt att alla dessa tankar kommer upp, det blir ju tusen saker man funderar på... Att visa sig ledsen och helt enkelt bara vara mänsklig ser jag bara som ännu en styrka i dig. Jag tänker så grymt mycket på dig och du har gjort avtryck i mitt liv för alltid, trots att vi aldrig träffats eller pratat på telefon. Känner med dig.
Många varma kramar

Anonym sa...

Började gråta när jag läste din text. Kom in på din blogg via en annan blogg ikväll. Jag vet inte hur lång tid du har kvar, eller det känns svårt att säga så, men iallfall. Det finns en bok, den heter "the secret". Där det står hur man bygger sin egen livsituation med tankarna, Tänkte att det kanske är något för dig att läsa? För om du tror riktigt mycket på att du vill leva, då tror jag att du klarar det. Tänk hela tiden att du är frisk, se en framtid med dina barn. Det är allafall värt att försöka. Många kramar!

Anonym sa...

Det är viktigt att inte ge upp oavsett vad läkarna säger. För det sker mirakel ibland. Jag vet en kvinna som har metastaserad cancer till flera organ däribland en inoperabel hjärntumör. Hon fick för fyra, fem år sedan veta att hon skulle ha upp till tre månader kvar. Hon lever fortfarande!

Jag tänder ett ljus för dig och skickar ljusa och livgivande tankar!

kram
bloggläsare

Anonym sa...

Hej Sabina, jag har följt din blogg ett tag nu. Kände att jag var tvungen att skriva till dig då dina senaste mejl verkligen "tog tag i mig". Livet är verkligen orättvist. Att en så pigg och energisk tjej som du ska drabbas av den här jävla skit sjukdomen!!!! Jag hoppas att det vänder och att du får den bästa behandlingen. Läkare kan vara så hjärtlösa då det bara tänker på det medicinska och inte på det själsliga. Ta vara på all hjälp du kan få av vänner , myndigheter osv. Tänk på att du kan få hjälp med vardagssysslorna för att underlätta det för dig så att du kan vila. Om du har några frågor kan du höra av dig till mig då jag arbetar på enheten för funktionshinder (socialförvaltningen) och kan informera om dina rättigheter från kommunen. Jag vet att vi inte känner varandra bra men jag har träffat dina flickor, och Melinda har varit hos oss några ggr. Dina tjejer är verkligen fina!! Jag ställer gärna upp om du behöver någon hjälp, vare sig det gäller barnen eller något praktiskt, vi är ju nästan grannar.

Jag känner verkligen med dig och din familj. Vad tungt det måste vara..........

Jag lämnar min mejl adress om du vill kontakta mig;
mia_mie11@hotmail.com

Vänligen Mia, Samahs mamma

Anonym sa...

Rättelse av föregående kommentar, andra meningen: Jag menar dina senaste inlägg på bloggen.

Mia

Mamma Melissa sa...

När den dagen kommer så kommer barnen, Henry, exet och alla i din familj att ha fått tid att förbereda sig. Även du kommer att ha fått detta.

Och alla kommer att veta att du är med dem ändå. Bara på ett nytt sätt.

När jag var liten så hade jag en bästis och vi bestämde att om någon av oss skulle dö, så skulle vi kasta grus på den andre om det var så att man liksom levde kvar eller vakade över dem på jorden.

Kanske skall ni ha ett tecken? Att när solen lyser så betyder det att mamma är stolt över sina tjejer eller att om det blåser så är det för att du vill stryka dem över håret... För solen kommer att skina och vinden kommer att blåsa. Och då är du med i de strålarna i de vindarna.

Det gör ont i mig. Och jag kan inte heller förstå. Jag kan inte förstå varför mina barn skall vara i Himlen och att jag inte får vara där. Och att du skall åka till Himlen och dina barn är här.

Jag önskar verkligen så hårt att jag kunde byta plats med dig. Det gör jag verkligen. Och hade jag kunnat så hade jag gjort det.

Men en tröst är att du har gjort allt som du har kunnat för dina barn. Ni har massa bilder, de har alla texter från bloggen, de har en massa minnen. Lådorna var ju en kanonidé!

Åk iväg, njut av semestern och skratta, gråt, sörj och gläds tillsammans.

För än så är det inte över.

KOCKIS sa...

I mina tankar...
Varma kramar Kockis

Toffs sa...

Åh. Det är förmodligen obeskrivligt det du just nu går igenom, men det du skriver berör och jag är tacksam fastän jag inte träffat dig för att jag får ta del av dina erfarenheter. Du är en stark kvinna och jag är imponerad.. Banalt men det enda jag vill säga är Kämpa. Kämpa för det ofödda barnet, för dina egna barn och för dig själv. Njut av de stunder som bjuds.

Anonym sa...

åh tårarna rinnner
som alla andra säger jag :
kämpa på jag håller tummarna för dig :D
+ fint namn sabina hihi heter samma *fniss*

Malin sa...

Har sett det du skrivit i dina inlägg, men har haft svårt att formulera det jag känner inför allt det här.... Tycker att allt känns så jäkla meningslöst, och var finns meningen med allt det här? En ung, vacker, klok, mamma, sambo, vän, barn och cybervän ska inte behöva uppleva denna skitsjukdom och dessa känslor du har. Jorden fullkomligt kryllar av gamla och sjuka människor, som inget hellre vill, än att lämna jorde livet för något annat... För det är precis vad jag tror man gör, att man går vidare till nästa liv... Hoppas du någonstans har den tron också, och låt oss kämpa för att dessa tumörer minskar och försvinner med hjälp av strålningen och det förlänger din td här hos de dina.... Kramar om , hårt och länge både dig och din familj....Malin

Anonym sa...

Sabina

jag skulle säga att du gjort det mesta möjliga av ditt liv! Det må vara komprimerat på tidslinjen, men du har LEVAT. Kärlek, barn, familj, vänner, styrka och insikt. Du tillhör de få som slipper uppleva sina närmastes död, som har alla dina vänner vid din sida hela vägen och till slutet. Det är värt något. Har man inte blivit ihågkommen när man försvinner har man inte levat. Och du blir ihågkommen. Kom ihåg det.

Jag igen sa...

Hej Sabina!
Har haft "på tungan " att skriva många gånger...

Kan inte i min vildaste förställa mig hur det är för dig (och dina nära)
Det man tänker på är när man klagar över smått ,är er sitution och då känns saker väldigt bagatellartat.
Jag vill fråga dig,
Eftersom Melinda ofta är hos oss och leker med Molly,är det ngt vi ska tänka på?
Hittills har vi bara varit som vanligt.
Jag tror barn behöver få leka och vara som vanligt för att orka.
Melinda börjar ju komma i förpuberteten med allt som det innebär med.
Jag tycker hon är väldigt självgående (jämfört med Molly) och duktig.
Men du får gärna hojta till om det är något!

Kram/ Marie

Mimmi sa...

Ramlande in här ......

sänder all min styrka till dig all kärlek för att du skall kunna njuta och glädjas varje sekund.....

Linda sa...

Kom hit av en slump!
Tänker på dig trots att jag aldrig dej mött!
Min tanke till dej!
*kram*

mammamillis sa...

sitter och försöker se vad jag skriver genom tårar. vad skriver man? jag tror det finns en plats där du kan se dina barn, det måste det finnas så är det bara. känner du att det måste det så gör det det. och jag tror dom kommer känna din kärlek, det tror jag. jag kan inte skriva mer, det finns inget vettigt att skriva men det kändes heller inte vettigt att skriva alls och inte berätta hur mycket du berört mig. oh,måste gå och krama min dotter. du gör mig tacksam för det jag har.

. sa...

kram

angelica sa...

Tårarna rinner längs min kind. Det är bara så jävla orättvist..
Hoppas ni får en fin sista tid tillsammans iaf!
Jag önskar er allt gott och jag tror dina barn kommer få det bra hos sin pappa och du vakar över dem!
kram på dig och sköt om dig!