14 januari 2009

ONSDAG

Min absolut favvo-bild.
Idag har jag längtat mig bort, till varmare och smärtfria ställen. Det tar på krafterna att ha ont. Morfinet vill inte hjälpa riktigt och gör mig dessutom bara trött och dåsig.
Jag är lagom trött på det här och känner inte igen mig, jag som alltid hade överskotts energin. Jag vet oxå att det inte tjänar till att tänka så.
Fick ett mail på FB idag av en kille jag gick i grundskolan med, han avslutade mailet med att skriva "kämpa på nu, så syns vi på gymmet en vacker dag". Ja, jag tänkte jag för mig själv, jag måste komma tillbaka dit en dag!!!! ( Man verkar ha en hel hejaklacks kedja här, underbart! ) Imorse var det tungt att gå upp men masade mig vidare till VC för prover. Sen raka vägen hem till soffan och kudden. Är så trött, orken = zero
Ringde mina viktiga telefon samtal. Nu är det klart! Ja får vila brevid farmor och farfar på begravningsplatsen vid sollentuna kyrka. Mannen jag pratade med lät lite förvånad och sa
- du låter väldigt ung? - Jo jag är ju bara 34år.
- tråkigt att höra och du låter ju så pigg! - känner mig allt annat än pigg!
Nästa samtal blev till M på begravningsbyrån i sumpan. Hon känns helt klok ren! Berättade att vi bestämt oss för dom samt att allt med platsen är klart! Nu ska vi träffas igen och sen kan jag känna mig lugn att jag fått välja lite som jag vill ha det och lägga det bakom mig för ett lååångt tag!!!
Frågade även 3 killar som är viktiga för mig om dom kunde tänka sig bära kistan tillsammans med min pappa, exet och Henry. Man gör ju så i Finland.


Även kollo ansökningarna för flickorna är ifyllda och iväg skickade. Dom älskar ju sånt och därför är de med glädje vi väljer gård och tid. Hoppas att dom får samma period nu!
Sov en lång stund och vaknade till liv precis innan Julia kom från skolan.
Har även bestämt träff med reportern från Vi föräldrar till nästa vecka. Ska bli spännande, hon verkar dessutom så lätt att prata med!
Väskorna är packade och imorn åker flickorna till sin pappa. Jag behöver vila och bara ta hand im mig själv. Dessutom väntar ju DT med kontrast imorn. Jag hoppas verkligen dom kan sätta nål i porten för annars blir jag arg!

26 kommentarer:

Eva Loppan sa...

Hej Sabina!

Kom in på din blogg via sannas små sanningar. Blev otroligt ledsen och tagen över ditt öde. Samtidigt fascinerad över den styrka du verkar besitta.

Önskar dig lycka till och kämpa på!

Varma kramar Eva

Anonym sa...

Det är sannerligen inte konstigt att du är trött och sliten....du får försöka samla lite nya krafter nu när tjejerna är hos pappa.
Ja, vi är många som "hejar" på dig, önskar det kunde hjälpa dig lite oxå.....kram Ia

Anonym sa...

Lycka till imon på DT:n och skönt att fått lite viktiga saker gjort =)
kramar

Anonym sa...

Sabina, det gör så ont i hjärtat att läsa det du skriver samtidigt som jag vet att det ger dig en lugn att få allt det gjort just nu.
Vi kämpar vidare, och jag tror att farmor och farfar hejar på dig, du var ju deras favorit tjej och tog alltid ditt parti mot mamma och syrrorna.
Håller alla mina tummar för dig imorgon så att allt flyter smidigare än igår på röntgen.
Älskar dig så mycket!
Mamma

Anonym sa...

Hej!
Jag följer fortfarande din blogg och ville bara skriva några rader för att säga att jag tänker på dig ofta. Du är så modig och ärlig, och det beundrar jag dig verkligen för. Jag hoppas att ni snart ska hitta en smärtstillande medicin som funkar bättre och utan jobbiga biverkningar.
Håller tummarna för en smärtfri dag!!!!
Kämpa på...
Valeska

Anonym sa...

Tänker på dig & skickar över en stor styrkekram till dig... Hoppas att morgondagens undersökning går bra...

Förstår att det känns som en lättnad att du har haft orken att prata med begravningsbyrån & ordnat det så att det känns bra för dig... Vilken kämpe du är Sabina..

Det finns inte många personer som är som du med din ork, positiva energi & livsglädje..

Kram ullis

Anonym sa...

Hej Sabina,
det är tungt att läsa det du skriver, men vi vet att du stark och att du klarar mycket, mycket mer än många andra. Du har sisu.

Många kramar från
Elisabet i Sigtuna

Anonym sa...

Hoppas det är lika ovärkligt för dej som för mej allt du går igenom så det inte gör så ont!!!!!!!!!!! Hur kan man förstå hur det känns att rodda sin egna begravning!!! Nej det e för mycke för att kunna kännas..men när man läser din mammas komentar så kan man inte låta bli att slänga sig på sängen o gråta så de låter, de va ett tag sen.Dom som hoppat fallskärm säger att när man ska slänga sig ut så är det så högt upp att man inte kan känna någon svinndel man blir inte rädd känner bara ett lugn..det är så sjukt högt,något man inte upplevt förut så man hinner inte bli rädd!!Så känns det nu..allt e så sjukt att man inte känner någonting alls allt e bara en dröm, en lång jävla mardröm!!Hoppas allt går bra idag dax för Tengil att DÖ!!! love you!!! kram L.O.T.T.A

Anonym sa...

Man blir lite gråtig när man läser här. Du är stark och trots att jag inte känner dig så tänker jag mycket på dig och hoppas och hoppas att du ska bli bättre!
Kramar

Anonym sa...

DU ÄR MIN HJÄLTE TROTS ATT JAG ALDRIG TRÄFFAT DIG.Kram Anna

Jonna sa...

Hej!
Ja jag hejar på dig!!

Anonym sa...

Älskade vännen... kan bara instämma i 100% i det Lotta skriver. massa kramar från mig

Anonym sa...

Massor med styrke kramar till dig sa att du orkar kampa vidare!
Dod at Tengil!!!
Patti

Anonym sa...

Sabina, jag tänker på dig varje dag och följer dig här på bloggen. Jag imponeras och förundras av din kraft och styrka, trots att jag förstår att du inte känner dig särskilt stark alla gånger. Tur att dina döttrar har en sådan mamma
tänker jag.
Många varma och helande tankar från mig/Magdalena

Anonym sa...

nu trillar tårarna...fina fina du, du har så mycket att ge...tänker så mycket på dig
kram från Helen i Skåne

Anonym sa...

Ja, det är helt overkligt. Jag hålle med det Lotta säger! Det är verkligen en lång jävla mardröm. Men det är klart att jag alltid finns här och ställer upp och tar tag i bitarna!

Love you,
lilla syster

Anonym sa...

Men Sabina. Var får du din styrka ifrån? Det gör så ont i hjärtat och läsa det du skriver. Helt otroligt ofattbart. Det får mig att fundera på varför jag klagar över småsaker och helt oväsentliga saker i min vardag.

Du vet att jag hejar på dig och tänker på dig. Tummarna håller jag.

KRAAAM

Anonym sa...

Hur gick det idag lilla gumman..
Vi tänker på dig kram..

Anonym sa...

Hej vännen!

När jag planerade Joakims begravning tyckte jag att det gick ganska bra, jag grät inte utan kände mig ok. Men när vi kom hem släppte allt och jag blev så otroligt trött, mådde nästan illa av trötthet. Att du som planerar din egna begravning är trött är inte konstigt. Vila så mycket du kan, lyssna på kroppen, det är ok att vara trött och sliten ibland.

Du måste säga till när det rä klart med tidningen, då måste jag ju köpa den och läsa.

Tänker på dig varje dag! Många kramar

Anonym sa...

Hur är det med dig lilla vännen???

Anonym sa...

Jag tänker på dig min vän och det gör så ont. Det är så fruktansvärt orättvist.

Kramar

Sabina sa...

Precis som flera andra så trillar tårarna på mig idag när jag läser om hur du lider. Jag är oxå lite orolig, vart har du tagit vägen?? Jag hoppas verkligen att allt har gått bra.
Tänker på dig ofta ska du veta.
Kramkramkram//S

Anonym sa...

Jag vet inte vad jag ska skriva..
Hittade din blogg igenom en annans och hon hade även lagt in en video från aftonbladet.se med dig.
Kämpa på!

Anonym sa...

Någon av er andra som vet vad som hänt Sabina ???

Ulrica sa...

Vi är med er och tänker på dig hela tiden.
Många kramar från Dossyster med familj från ett kallt Sälen.

Anonym sa...

Sabina.... jag känner dig inte alls, men läser din blogg varenda dag och tänker på dig ständigt känns det som. Du berör varenda en som läser....

Att du överhuvudtaget orkar skriva i den kamp du går igenom är mer än beundransvärt! Jag vet av egen erfarenhet att det är väldigt lätt att dra sig undan när en sådan sjukdom drabbar ens liv. Du är helt fantastisk och man blir så otroligt arg o ledsen över att en så allvarlig sjukdom har drabbat dig...

Du ska veta att du har all min beundran! Att du orkar stå upp och vara den mamma du är till dina flickor...wow! Jag tror att många bara hade lagt sig ner och gett upp! Gör aldrig det Sabina! Du gör helt rätt som lever i nuet och försöker göra det bästa av varje dag! Jag tänker på dig och önskar dig allt gott! =) STOR KRAM från Anna