24 januari 2009

LÖRDAG

Det känns som jag inte riktigt hänger med, och att det är en dröm allt som händer här nu. Det tog sån fart så även för mig. I allafall i tankarna. Igår fick jag så ont i hjärtat när jag tittade på flickorna, Julia inget ont anandes leker och kramar om sin mamma. Hon förstår ju inte det jag förstår! Melindas "vet inte riktigt hur jag ska vara" mot mamma beetende visar sig lite. Men skönt nog gick discot-premiären bra för henne och det var nog de hon varit nervös över under dagen.
Nu börjar jag känns mer och mer att NÄÄ jag vill inte dö! Jag vill leva, jag har så mycket kvar att leva för. Jag gråter inombords när jag är med barnen, vill inte utsätta dom för gråt hela tiden. Och när jag är ensam kan jag inte gråta, känner mig bara alldeles tom.
Man blir liksom helt uppslukad av livet nu och tänker "har jag någonsin inte gillat det här"?? Som igår när vi tittade på Lets dance och alla är lite glada och röster hörs, det är ju underbart och vad händer sen? Med mig alltså? Jag vill ju tro att jag kommer nån annastans där allt är lika fint och underbart med då har jag ju inte min familj! Kommer jag känna lycka nånsin mer då eller kommer det alltid vara som att man saknar något?
Sorgen är enorm, rädslan är stor, ångesten är liten, bitterheten mikro.
Vad betyder egentligen "livets slutskede" ? Och hur lång blir den för mig och hur känns den? Det är såna tankar som skrämmer mig mycket, att inte veta. Hur jag ska förhålla mig till detta har jag ingen aning om. Vissa frågar hur dom ska bete sig mot mig? Ja som vanligt hoppas jag, jag är samma vanliga Sabina. Jag vill absolut inte att nån ska tycka synd om mig, men när folk säger att jag fått upp deras ögon och dom lärt sig uppskatta sina mer då ler jag! Då har man förstått poängen med att jag går ut så öppet med detta.
Fick lite mera sömn i natt och det behövdes. Kroppen har fått en massa nyttigheter i sig som jag hoppas ska göra gott i den. Magen verkar reagera och det är ju tacksamt.

Fick nått tänkbart;

Risker
Att skratta är att riskera att framstå som en dåre
Att gråta är att riskera att verka sentimental
Att sträcka sig efter någon är att riskera engagemang
Att uttrycka känslor är att riskera att visa sitt sanna jag
Att visa sina tankar och drömmar för andra är att riskera att förlora dem
Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka
Att leva är att riskera att dö
Att hoppas är att riskera förtvivlan
Att försöka är att riskera att misslyckas
Men risker måste tas, för den största faran i livet är att inte riskera någonting alls. En person som inte riskerar något gör ingenting, har ingenting och är ingenting. Han eller hon kanske slipper lidande och sorg, men han kan inte lära sig något, inte känna, förändra sig, växa, älska, leva. Han är så bunden av sitt behov av trygghet att han är en slav: han har förverkat sin frihet. Bara en människa som tar risker är fri. /Matthew Manning ur Healing, resan till läkedom

44 kommentarer:

Sabina sa...

Mmm den var tänkbar, verkligen.

Nu sitter jag här igen å vill säga massor men allt liksom stockar sig.
Jag är så otroligt ledsen för din skull, det är så förj....t att du ska behöva gå igenom det här.

TACK för att du så öppet berättar om din kamp, för precis som du sa, det berör och man lär sig uppskatta det man har på en helt annan nivå.

Hoppas du får en bra helg, med inte allt för mycket smärta, helst ingen alls så klart om det är möjligt, massor av kärlek & att du får vara med barnen å din H.

Tänker på dig massor, kraaaaaaaam//S

Anonym sa...

Styrkekramar..och som jag skrev tidigare kan du inte få låna en vovve...min är inte så lämplig sort annars skulle jag mer än gärna åkt direkt till dig med henne..

Hoppas någon skänker dig en vacker blombukett idag något där du kan glädjas av naturens skönhet...

När jag blundar ser jag dig gåendes på en strand i solsken man hör havet svagt brusa....så din resa kommer bli verklighet!

Kram

Helena sa...

Förstår att det känns jobbigt och att du inte är redo, jag hoppas bara att du inte behöver vara redo på länge ännu. Saker och ting händer och det finns mängder av människor som slår oddsen och klarar sig längre än vad någon någonsin trodde. Det kommer du göra också!!

Vilket jättefint kort på er fyra där vid presentationen!!

Ha en bra dag och mys med dina tjejer, det ska jag göra!

Kram

Kockis. sa...

Skickar dig en varm kram och hoppas du vet och känner att du finns i mina tankar!

//Kockis

Anonym sa...

Hej Sabina!

Jag har följt din blogg ett tag och jag har försökt komma på nåt klokt att säga till dig.. men jag hittar inget som verkar bra.. Jag vill bara säga att jag tänker mycket på dig och din situation.. Du har fått mig att förstå det viktiga med livet.. Varje kväll tackar jag för att jag har fått en dag till med mina nära och kära.. Jag har lärt mig att se det positiva och ta bort alla negativa bagateller som ständigt poppar upp.. Nu njuter jag av mina barn och mitt liv och lever som om varje dag vore den sista.. Tack Sabina för att jag har fått följa dig hit.. Jag kommer självklart att följa din fortsatta resa.. Jag hoppas du får ha en bra tid med dina barn och alla andra som står dig nära..
Önskar dig allt gott!
Maria

Anonym sa...

hej, vännen

hittade till din sida för någon vecka sen, och hamnade mitt i ditt kämpande, som ett slag i magen. Jag kan eller vill inte tänka på vad man ska göra i en situation som din,
mer än att ännu mer leva i nuet. medveten närvaro är nog kodordet. inte imorgon inte igår, bara nu.
Jag led av panikångest förra året och kunde inte få grepp om livet alls,
men när jag började i kognitiv beteende terapi, lossnade mycket.
det enda som går att göra i en livskris situation måste ju vara att ta minut för minut.



jag vet inte vad jag ville med det här inlägget mer än att som så andra visa stöd, och säga att det är otroligt starkt av dej att så öppet ventilera dina tankar och farhågor, som vi alla skulle ha i en liknande situation som din och om inget annat,
det hjälper, det får ANDRA människor att tänka till, jag har infört förbud mot grubbel över ekonomi eller andra små saker, sen jag började läsa din blogg. Det är ju bara slöseri med tid, att gruffa över småsaker.
jag kommer följa dej, be och hoppas på att undrens tid inte är förbi och vara hos dej i tanken som så många andra. kram på dej

Anonym sa...

Hei Sabina! Så bra at du har fått sove bedre i natt! Da håper jeg også at du føler deg frisk og opplagt i helgen og kan nyte den med jentene og din kjære!

Masse varme hjerteklemmer fra meg til deg!

Maria sa...

Det gör så ont i mig att du ska behöva känna dessa känslor, tänka dessa tankar. Varför? Är det enda ord jag kan komma på. Bara vetskapen av vart livet tar vägen är fruktansvärd. Vi ska ju alla den vägen gå och ingen vet när. Du har möjligheten att planera och ge all kärlek som du verkligen gör, men samtidigt värker det i mig att en mamma ska behöva lämna sina barn. Man vill ju leva livet med dem. All min kärlek och styrka till dig.

Anonym sa...

Hej Sabina!
Jag har följt din blogg ett tag och den berör mig så oerhört.Dels för att jag är en mamma mitt i livet med allt vad det innebär med barn och familj, men också för att min bästa väninna för tre år sedan gick igenom precis det du gör just nu. Jag fick förmånen (för hur oerhört ledsamt det ändå var, så gav hon mig så oändligt mycket) att följa henne ända till slutet, eller snarare till hennes början i en ny fas av oändligheten.Hon kämpade länge och klarade sig långt mycket längre än vad läkarna trodde var möjligt. Nu sitter jag här vid sidan om och följer din kamp, läser och känner igen behandlingar, tankar och funderingar. Sorgset, med känslan av orättvisan som vilar över alltihop. Och det enda jag kan göra är att visa att jag tänker på dig, att försöka skicka någon form av positiv energi i etern. Inte mycket, men jag ville ändå att du skulle veta det.

Anonym sa...

Tag, håll mig, smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej ifrån mig - Du vill ju stanna.
Stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

~Harriet Löwenhjelm~
~1887-1918~

Anonym sa...

Sabina. Har inte läst din blogg så där jätte länge, men den berör mej så fruktansvärt mycket. Du är verkligen en stark människa och du finns i så många personers tankar.. Självklart kommer det in en slant från mig också och jag hoppas verkligen ni får en helt underbar resa. Du e värd de allra bästa.
Kramar från Emmy

Anonym sa...

Kära du, som andra säger finns det inga ord som kan uttrycka den tacksamhet jag känner för att du låter oss få veta dina tankar. Det finns inga ord som tillräckligt uttrycker känslorna som väcks inom mig och för dig.

Min son somnade in för tio månader sedan efter tre års kamp mot cancern. Han blev 11 år. De sista veckorna i livet präglades av lugn. Han sade att dit han skulle komma fanns ingen tid. Där finns vi alla på samma gång. Han skulle alltid vara tillsammans med mig och aldrig behöva skiljas från någon.

Jag tänker på dig och hoppas att ni kan komma iväg på en resa.

Många många kramar
Lotta

Anonym sa...

God Förmiddag =)

Jag säger som alla andra, din blogg berör! Jag är väldigt glad att du delar med dig, du ger oss andra en tankeställare, och jag själv uppskattar livet väldigt mkt just nu. Du finns i mina tankar...
Jag är glad att jag har mitt liv, även om jag lever med "krämpor". Som jag ofta säger när folk ska "tycka synd" om mig: -Det finns de som har det mkt värre....

Tänker på dig massor!
Ha en underbar dag med din goa familj! KRAM!

Anonym sa...

Hej!Du är ofta i mina tankar. Vilken fasansfull situation ni befinner er i. En mardröm som blir verklighet. Det finns ett forum som heter cancertjejer där en kvinna har skrivet om landet Cannorlunda (finns under en egen rubrik). Jag tror dessa texter skulle kunna vara till hjälp o stöd. Kram

Anonym sa...

Hej igen! Tipsade precis om texterna i Cannorlunda. Skräppan som skrivit dessa var svårt sjuk i underlivscancer och har lämnat jordelivet men hennes fantastiska texter finns kvar på forumet och har hjälpt så många. kram

Anonym sa...

Jag önskar jag kunde hjälpa dig att fylla din sista tid med bara glada tankar men jag förstår att du är fylld av frågor, tomhet och rädsla. Eller förstår... man kan nog aldrig riktigt förstå detta om man inte själv är i samma situation.

En sak tänkte jag på när jag läste ditt inlägg idag.
Under sitt liv har man ju "vaknat till" många gånger och tänkt att "nä, nu ska jag verkligen börja uppskatta allt det jag har i stället för att klaga på det jag saknar" och så gör man det några dagar och så faller det på något sätt i glömska igen tyvärr.
När du nu skriver varje dag om din kamp blir jag ständigt påmind om allt det jag har och jag kan ärligt säga att detta håller på att förändra hela mitt liv. Du anar inte ens hur mycker du ger genom att berätta här om ditt liv.
Jag vill tacka dig för detta av hela mitt hjärta och jag vill att du ska veta hur mycket jag uppskattar dina ord även om jag naturligvis önskar att du slapp genomlida detta.
Kram Jessica

Anonym sa...

Sabina, fina ord, "uppslukad av livet och har jag nånsin aldrig gillat det här" Får mig att tänka på vilken enorm gåva till oss människor livet är och vad vi verkligen kan göra av och ta tillvara på den gåvan, mycket tänkvärt i en tid då allt bara rusar, tiden försvinner i ett brus. De verkligt viktiga sakerna. Vi har ju eg alla bara nuet säkert i vår hand. Tänk vad du har åstadkommit hittills här på jordelivet, dina fina döttrar, du verkar oxå ha hunnit med väldigt mkt mer än kanske en del människor som blir mkt gamla ens kommer i närheten av, det är mitt i allt ont väligt skönt att läsa att din ångest är liten, den tar sån kraft och tjänar inget till. Jag hoppas du har det riktigt bra idag och skönt du fått sova-redo för nya tag och forsatt kamp!
Kram & styrka

Anonym sa...

Finns inga ord att beskriva hur stark och modig jag tycker du är. Riktigt tapper och hur du orkar med att skriva denna blogg...en blogg som jag verkligen uppskattar att du har ork att skriva. Vi är många som fått en annan syn på livet, känns tragiskt att det krävs detta för att man ska uppskatta sitt liv. men jag har verkligen börjat tänka om här i livet, uppsatta det jag har och inte försöka uppfylla det som inte går att uppfylla.

du ska vet att jag tycker du är en underbar människa, en riktigt fin förebild och du kommer följa med i mitt hjärta för en lång tid framöver!!

Kramar och kärlek!

Anonym sa...

"Sorgen är enorm, rädslan är stor, ångesten är liten, bitterheten mikro."

Är så gjad att du känner så. Många av oss skulle nog också brottas med bitterhet. Du verkar ha ett så fint liv och att du skriver om din rädsla och sorg känns helt okay. Alltså, jag menar, det är helt naturligt, släpp ut det!
Jag tänker jätte mycket på dig, t e x när jag stavgår, när jag är lite i lugn och ro.
I går pratade jag och syrran om dig och din blogg. Jag sade att jag beundrade din styrka i allt och också att jag trodde att din blogg var en gåva till dina flickor. Att de skall få möjlighet att lära känna mammas tankar som vuxen?
Så känner jag med min. Om det händer mig något hoppas jag att mina barn kan läsa den som vuxna och kanske räta ut några frågetecken om vem jag var...

Sabina....jag kan inte göra något för att få dig mindre ledsen och rädd men jag kramar dig som en medmänniska här ute i cyberspace och mina tankar är ofta hos dig.
Du lär mig att glädjas åt varje dag och stund.

Anonym sa...

Du är i mina tankar hela tiden.
Kram från Danijela
www.danijelamagdalena.blogg.se

Anonym sa...

Har följt din blogg gett kort tag och du verkar vara en helt fantastisk människa, så orättvist livet kan vara, "man" tror inte att det händer någon som du (jag): ung, snygg, trevlig, vältränad och framförallt mamma nä det går inte att förstå hur det kan drabba så snett. I alla fall så har din blogg fått upp mina ögon och jag har sedan jag första gången kom in på din sida uppskattat varenda dag och småsak mer. Jag har även visat mina soltokiga systerdöttrar intervjun med dig och de har börjat följa din blogg och jag lovar att de kommer att sluta sola med olja och vara mer försiktiga, jag har tjatat så länge men de har tyckt att jag är sååååå töntig som har solskydd 30 så fort jag är i solen...... När de såg intervjun med dig gick det in så bra det riktigt syntes hur de tog in varenda ord du sa och de blev riktigt tagna. Ja, jag ville bara berätta att du gjort stort avtryck i mitt (och flera runt mig) sätt att tänka och det ska du ha ett stort tack för. Kämpa på och jag håller tummarna för att ni får en kanon semester. Kram Sara

En häxa på Vift sa...

Ja, du har ialla fall påmint mig om vad som räknas i livet, och ödmjukt inser jag att mina problem nuförtiden är vansinnigt fjuttiga.

Jag tycker synd om dig ändå, för du har så många omkring dig som älskar dig och där du är den centrala delen i deras liv. Ditt öde påverkar ju så många fler och det är inte rättvist att livet ska beröva dig på alla år till som du borde ha kvar!

Som jag sagt förut, vi känner ju inte varandra IRL, men sen du skuttade in på min blogg förra året så har du lämnat ett oförglömligt avtryck hos mig och jag tänker på dig och din familj ofta.
Du har så mycket glädje i dig själv och det kan ingen cancer i världen ta kål på.
Och nu ska jag sluta ta upp hela din kommentarslåda här.*s*
Kram på dig ialla fall och hoppas helgen blir jättefin
/Nettan

Anonym sa...

Tack Sabina!

Jag är en av alla dem som läser din blogg och som fått en helt ny syn på livet. Ofta har jag gnällt över att livet är skit. Men nu är jag så innerligt glad för varje dag jag får oavsett om livet är skit eller inte för även ett skitliv är ett liv! Jag känner mig nästan lite frälst! Som när barnen är jobbiga och besvärliga eller när yngsta barnet vaknade och kräktes ner hela sängen och sig själv inatt. Istället för att tänka att det var jobbigt så tänkte jag att jag ska vara väldigt glad som har chansen att vara här!!!!! Helt otroligt! Jag hoppas innerligt att jag får bevara denna nya syn på livet för det känns allt bättre så här än att gnälla över oviktiga saker!

Du vill inte att man ska tycka synd om dig men det är svårt att inte göra det. Du verkar vara en sån fantastiskt stark och klok människa som man så lätt fastnar för! Jag tänker på dig när jag går och lägger mig på kvällen och jag tänker på dig när jag vaknar på morgonen! Jag vill ju att du ska få leva kvar länge länge och jag hoppas innerligt att läkarna har fel den här gången, de har ju det ibland!

Kram

Nikki

lotta sa...

jag tror att även om jag dör så känns det som att jag kommer se hur alla har det och mår endå. på något sätt från något ställe. bara en känsla jag har. en fin tanke. sedan kanske man går vidare i livet och föds om på en annan plats i en annan kropp. vad vet jag? det sista är mer min mors teorier. men lite spännande tanke.
tack för att jag får läsa din blogg iaf!

Anonym sa...

Hej Sabina!
Har följt dej ett tag på din blogg.Vet inte riktigt vad ja ska skriva men jag är kusin med Hanne o jag o min familj tänker mkt på dej o din familj.stora kramar från ett snöigt dalarna Anna

Anonym sa...

vilka tänkvärda ord. hoppas du får en härlig helg med familjen. kram karin

Anonym sa...

TÄNKVÄRT OCH SANT!Du har verkligen öppnat upp ögonen på både mig och andra, det är jättebra, men jag har fortfarande svårt att acceptera på vems bekostnad det skett. För så känns det lite... Vad det gäller risker, såstämmer det ju helt och hållet, däri, har jag nog varit många gånger, inte tagit rikser för att jag varit rädd... Önskar dig och din familj en rikitgt fin lördag! kramiz M

Anonym sa...

kram till dig
// Helen i Skåne

Gbgmamman sa...

Hej nätvännen. Djupa tankar det där. Det gör att man själv börjar tänka och reflektera.
Du har fått en utmärkelse på min blogg. Ha det så gott! Kramar.

http://gbgmamman.blogspot.com/2009/01/jag-tackar-och-bockar-och-niger.html

Anonym sa...

Så kloka ord, sånt som de flsta skulle behöva påminnas om lite då och då....
Hoppas att du får en trevlig kväll rots alla tankar mm...
Tänker på dig!!!
Kramar

Anonym sa...

Syrran,
det är en stor skara trogna bloggläsare du har och när jag läser om alla de som har fått upp ögonen och börjar ta tillvara på varje dag så blir jag riktigt rörd.

Du sa häromdagen när vi talades vid att det känns skönt att så många människor verkligen tänker efter och börjar uppskatta det de har för man vet aldrig vilken vändning livet tar.

Men visst är det orättvist att du ska behöva bli så himla sjuk och bli "offrad" för sakens skull. Dock blev jag väldigt glad när jag läste Saras inlägg där hon har visat sina systerbarn din sida och verkligen påpekat hur farligt det är att sola utan solskydd. DÄR har du nått fram till personer som precis som du, tills för några år sedan, tror att de är odödliga och att det händer andra men inte mig.

Du har säkert räddat några liv med ditt livsöde - vilket inte väger upp att du ska behöva genomlida allt detta.

Jag hoppas på mirakel och jag hoppas att "han där uppe" kan vänta lite till innan ni träffas så vi får behålla dig ett tag till.

Stärkande kramar och kärlek i mängder till dig från storasyster i Trosa

Anonym sa...

Hej Sabina!
Tänker på dig och hoppas att du får hänga med ett bra tag till! Hoppas ni kommer iväg på er resa. Har satt in ett litet bidrag precis, som kommer in på måndag.

Det är så orättvist att en så levnadsglad person som du inte får vara frisk. Du verkar göra det bästa av livet ändå och det är imponerande. Så skulle man alltid leva.

Tänker på dig och din familj.

Kramar

finnjonna sa...

Sabina!
Tack för att jag får läsa om dig, din fina familj och er kamp, för vilken kamp det är ni står mitt i. Hade såklart önskat av hela mitt hjärta att det såg annorlunda ut och att du slapp kämpa så...
Det är så svårt med ord. Vet inte vilka använda. Ville bara titta in och säga att jag tänker på dig. Er.
Du är mod och styrka även om det inte känns så alla gånger.
Varmaste kramarna!
/Jonna

Anonym sa...

Hej Sabina..

Sitter här åter igen med tårar i ögonen och läser din blogg.. Det du skriver är så SANT och så TÄNKVÄRT... Jag kan inte annat än hålla med om att du verkligen berör många människors hjärtan. Det är nog många som värdesätter sina nära och kära mer och blir påminda om att livet inte är en självklarhet..

Tänker på det du sa i torsdags på Raduimhemmet "att du är så glad om ditt öde kan få andra att värdesätta livet på ett nytt sätt".. Vilka starka ord..

Tänker även på dig Lotta som berättade att du förlorat din elva-åriga son.. Jag är så ledsen för din skull och beklagar din sorg..den måste vara obeskrivligt svår... Ibland funderar man på meningen med livet och varför livet många gånger ska vara så grymt?

Det känns så overkligt allting som händer runt omkring oss Sabina..

Cancer..bara ordet är skrämmande..det drabbar andra men inte mig tänker nog många..det kan hända vem som helst..när som helst. Jag ser cancersjuka unga som gamla varje dag på mitt arbete och berörs ständigt av olika människoöden.. Med bara ett års mellanrum förlorade jag både min älskade mamma och min underbara svärmor i cancer.. Även min syster insjuknade i bröstcancer i en ung ålder.. Hon mår tack och lov bra i dag.. Jag kommer aldrig sluta hoppas eller tro på mirakel vännen..Önskar så att du ska få mer tid med dina söta tjejer och med mannen du älskar..

Hoppas att vi ses snart..känns som om jag skulle vilja krama om dig precis just nu..

Puss & kram!!

Anonym sa...

Verkligen fina kommentarer folk lämnar. Och det är lätt att förstå varför. Du verkar i sanning vara en tjej utöver det vanliga. Jag hoppas att din tid här på jorden blir betydligt längre än läkarna tror! Är glad att jag hittade hit, jag ska fortsätta följa din resa händanefter.

Anonym sa...

Hej Sabina! Jag vet inte vad jag skall säga till dig som kan få dig att må bättre nu när du befinner dig i djupaste förtvivlan...
Kan känna igen mig lite..men bara lite i din ångest då jag själv hösten 2007 var så sjuk att jag höll på sätta livet till.
Jag var lyckligt lottad och gud gav mig chansen att återvända till livet...
Detta gav mig en ny insikt hur stort det är att leva och hur lite vi människor uppskattar dom små sakerna runt omkring..ett barns skratt, en fågel som sjunger..fantastiska ting som vi bara tar för givet..
Jag vet att du orkar, dina barn ger dig den kraften, du är så stark i dig själv, jag är full av beundran.

Something open our wings,
something makes boredom and
hurt disappear.
Someone fills the cup in front of us:
we taste only sacredness.

Jalal Al-din Rumi
persisk poet 1200-talet

Anonym sa...

Döden är ngt vi alla måste vara med om, förr eller senare....ändå är det så mkt rädsla och undran förknippat med den.
Jag tänker mera på döden ju äldre jag blir...men jag hämtar tröst ur
Bo Zetterlinds dikt "Döden tänkte jag mig så"....det är så jag vill tänka mig den.....
"Och när jag somnat, börjar han gå"
.....kram Ia

Anonym sa...

HEJ jag vet inte hur jag skall säga det men jag har en nära kompis som har haft bröst cancer 2 gånger och fick i novemer reda på att hon har hjärn tumörer skelett cancer och vi lever nu med detta vi vet att hon kan leva länga med detta men vi peppra henne och säger va fan klara vi det förra så skall vi för fan klara detta och hon har alla som älskar henne med sig fast i bland får man sina törnar att man ej har alla hemma men det tar man jeanett i skåne

Aforia sa...

Sabina!

Inga ord i världen kan läka det som du utsätts för. Vill bara tassa in och önska dig en bra lördag och söndag.
Kram Lena

Anonym sa...

Kom in på din sida för att min svärmor Lilian som är Julias fröken hittat hit.Jag finner inga ord,mitt hjärta gråter och hoppas av hela mitt hjärta att du får vara kvar här länge länge.Jag kommer läsa varje dag och skickar kramar i massor till dig varje dag.
Kramar från Inger

Anonym sa...

Älskade Sabina, du och barnen är i mina tankar natt som dag och det gör så ont i mors hjärta veta hur du känner inför allt som händer, din rädsla och sorg....vill jag dela med dig. Det blir lättare när vi är 2 om tankar som skrämmer. Hoppas du kan ta emot tröst och stöd från mig, för även om det är oerhört tungt som mamma så är så mycket svårare för dig min älskade dotter. Jag slutar aldrig be för dig att det ska vända till det bättre. Självklart har du mycket kvar att leva för framförallt dina barn vill ha sin kära mamma lika mycket som vi andra nära o kära.
Hoppas ni har haft en mysig dag och att du får sova gott i natt!
ÄSLKAR DIG SÅ MYCKET! Mamma

tatta sa...

Hej!
Kom in på din blogg via 2anewlife,blogg som jag läst en tid redan!
Är en kvinna på 46 år från Finland med tre barn som alla är vuxna.
Plus ett barnbarn på tre år!
Första gången jag var in och läste rann tårarna!
Nu kommer jag att följa din kamp alla dagar!
Hitta själv en knöl i mitt bröst för fem år sedan!
Det blev inte mycket sömn den natten,och inte heller innan jag fick bekräftat att det inte var cancer.
Men den blev större och större.
Till sist punktera dom den och ut kom äcklig vätska!
Nu är det bara att följa med om den kommer tillbaka eller ej!
Hoppas ni slipper på er resa!
Många kramar och tankar från Tarja

Anonym sa...

Mycket tänkvärt! Jag kopierar och lånar den... oki? Jag länkar till din blogg också och hoppas du inte misstycker. Läser din blogg dagligen och beundrar ditt mod och din styrka! Det du går igenom kan man inte förstå om man inte varit där... Styrkekram till dig!

Anonym sa...

Hej!
Hittade din blogg genom en kompis till dig på nk. Så fint du skriver här och så stark du är :).
Tror med hela mitt hjärta att du kommer att få det bra när det är dags för dig att gå vidare.
Ber för dig och de dina.
Kram / L