31 mars 2010

Våra tankar om året som gått

Ett år utan Sabina
Jag saknar henne....

Senaste dagarnas tankar ger mig starka minnen från Sabinas sista dagar i livet.
Morgonen då hon ringde mig tidigt och ville att jag skulle komma för hon hade blivit sämre, hon kunde knappt prata längre.
Hon hade suttit på soffan och väntat att klockan skulle bli mer så hon inte skulle väcka oss.
Hon var både ledsen och rädd för vad som höll på att hända med henne.
Sabina ville inte att barnen skulle se henne så dålig, men jag ville åka in med henne för så dålig hade jag inte sett henne tidigare.

Så hon kämpade för att få vara kvar hos oss, men sjukdomen hade brutit ner hela hennes kropp med sina metastaser och ingen kunde göra nåt.
Det var fruktansvärt att inse hur hjälplös man är när ens barn kommer att dö och man kan bara sitta bredvid och hålla handen och trösta.

Tiden efter levde jag som i en bubbla, jag kunde inte ta in att Sabina fanns inte i livet och det kan jag fortfarande inte göra helt fast ett helt år har gått.
Det gör så ont i hjärtat att inse att hon aldrig mer ringer och be mig att baka en jordgubbspaj, eller hjälpa till med barnen, eller åka till Ikea.
Hon sa många ggr att hon inte skulle klara om det hände mig nåt, lika svårt är det för mig leva vidare utan henne.
Hon fick inte se sin systerson Melvin, jag fick inte ordna ett bröllop som hon drömde om, hon hann inte se vårt nya hem.
Många gånger har jag drömt om att hon är tillbaka, med ännu mer energi och livsglädje, alltid på väg till jobbet, promenad i solsken, träna eller träffa vänner för att sen vakna till verkligheten ..att det kan hon inte göra.

Idag kommer jag att hedra hennes minne extra mycket, besöka graven som jag gör så ofta, tända ljus och minnas hennes strålande leende.
Kanske med tiden blir det lättare att leva med sorgen, det hoppas jag.

Jag avslutar med några tänkvärda ord:

”Det behövs inga stora vatten för att spegla himlen.
Det behövs inga väldiga ord om sanningen ska fram.
Det räcker med stillhet och ljus och öppna ögon”
Allt skapat har sammanhang.
Vad som händer med jorden under våra fötter, händer också människan.
Människa vävde inte livets väv, hon är endast en tråd av den.
Vad hon gör åt väven gör hon också åt sig själv.”

Med all min kärlek// Mamma

Tid

Vi människor mäter ofta saker i tid. Men kan man mäta sorg i tid? Idag är det ett år sedan Sabina tog sitt sista andetag, i ett rum fullt av människor som älskade henne, som satt tappra och höll igen för att hennes sista tid skulle bli så lugn som möjligt.
Vi hade vakat över henne hela natten för någonstans så förstod vi att hennes sista stund är snart här. Hennes kropp orkade inte med längre och hennes kämparglöd höll på att slockna.

Samtidigt som chocken la sig som ett täcke över oss så fanns ändå en känsla av lättnad för att hennes smärtor nu var förbi. Att under så lång tid se hur en stark, frisk och levnadsglad människa bryts ner av smärta, mediciner och ångest är förödande för vem som helst.

Begravningen var kanske ännu svårare för då var det helt plötsligt så verkligt att nu är det slut! Människor strömmade till kyrkan för att få vara med och hedra henne. Ceremonin var underbar och sorglig på samma gång.

Under året som nu har gått har känslan av att hon är borta kommit som ett hugg utan förvarning många gånger. En overklighetskänsla som plötsligt dyker upp i ens inre. Dagar som har haft betydelse för Sabina kommer och vi blir åter igen påminda om att hon inte längre kan vara med oss. Sabinas födelsedag där hon skulle ha fyllt 35 år, Melvins födelse, första julen för barnen utan sin mamma, Julia och Melindas födelsedagar osv.

Jag har känt att för min egen del så har det hjälpt mig mycket att prata om henne, om hennes sjukdom, om hennes sista tid, om hennes blogg. Det har hjälpt mig att kunna gå vidare och hitta en mening i vardagen, se den lycka som faktiskt finns hos oss.

Livet kan inte vänta – lev nu ! All kärlek till dig syster
Från stora syster Rosa



Det har gått ett år sen du lämnade oss.

För ett år sedan var det lite soligare än det var idag, det är nog bara det jag minns av omvärlden runt om mig. Tobias kom och mötte upp mig på Stockholm sjukhem där vi suttit med Sabina hela sista natten, det var jätte jobbigt att gå därifrån. Vem skulle ta hand om Sabina nu? Vad händer med hennes kropp? Var ska hon vara tills begravningen sker? Det sista jag sa till dig i rummet var; Hej då systra mi. Vi klev ut och jag gick som i en bubbla, såg ingen, hörde ingen. Ville bara hem. Väl hemma tände jag ett ljus i en hjärtform och gick och la mig i sängen och grät och sov. Så låg jag hela dan och hela kvällen, ljuset brann vidare. Runt om ljusstaken la jag mitt halsband som jag fått av Sabina. Det var en rund bjällra som var till magen, jag väntade Melvin då.

Begravningen var jätte fin, men oj så tung. Jag bröt fullständigt ihop när jag såg dig i kistan. Det var liksom inte du... En helt overklig känsla. Men jag är glad att det blev precis så som du hade önskat dig.

Ibland har jag känt att Sabina varit med mig, funnits med Melvin. Jag har kunnat prata med henne och berättat hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag önskar att hon kunde komma tillbaka. Ibland och fortfarande är det så otroligt svårt att förstå att jag aldrig mer kommer få träffa henne, få skratta, få prata vårt speciella språk. Få skämta om våra saker som bara vi förstår..

Det har hänt mycket under året som har gått, Sabina har fått mycket uppmärksamhet. Rubriker på löp, intervjuer i flera tidningar, två böcker som handlar om henne! Det känns skönt att hon inte bara är en i mängden som bara försvann. Nej, Sabina har berört många genom sin blogg och jag är otroligt stolt över att hon är min syster!

Men tiden går, och det är som alla säger - tiden läker. Visst känns det bättre med tiden, men jag kommer aldrig sluta sakna dig och du finns i mina tankar varje dag.

Jag önskar att du hade fått leva ett långt friskt liv. Tycker det känns så orättvist! Varför du? Önskar så att du hade fått träffa din systerson Melvin, du hade älskat honom.

Älskar dig för alltid,
din lilla syster Johanna.

26 kommentarer:

sandra Jonsson sa...

vet vad ni går igenom.. den 9 juni är det ett år sedan min allra bästa vän och älskade dog.. hans liv gick på tre månader från en ungdoms vardag till ett helvete.. Så idag, tänder jag ett extra ljus är det som alltid står tänt i fönstret för min William.. Idag tänder jag ett även för Sabina!!
Sorgen är så tung att bära för en endaste ensam människa.. Men jag skulle heller aldrig byta bort den för det är den som gör att jag fortfarande vet att jag lever..
Så vill bara säga att ta hand om er, varandra och alla i er närhet!!
Ni gör så stor skillnad!!
Sabina sitter i nangijala och ser ner på er. det vill jag tro.. All kärlek/ Sandra

Jessica sa...

Ojojoj, vad starka ord... Jag lider med er och känner en stor sorg varje gång läser här.

Kram Jessica

Anonym sa...

Sabina, du har berört mig så mycket, och fått mig att inse hur mycket livet är värt. Att det ska levas här och nu. Jag tänker på dig, dina nära och kära!

Anonym sa...

Längesedan jag skrev här nu över ett år sedan. Då skrev jag till Sabina, nu skriver jag till Er som finns kvar. Ni kan vara så stolta över Er KrigarPrinsessa som lämnat ett sådant avtryck. Ni är en del av henne. Varm Kram från Mia

gladmymlan sa...

Sabina lärde mej så otroligt mycket genom hennes inlägg och fick mej att omvärdera så mkt i mitt liv. grät hejdlöst när hon gick bort och tårar bränner än. hur ska ni som är kvar då inte ha det? önskar man kunde lätta på er börda,livet måste gå vidare men jag förstår att det måste vara väldigt tungt såna här dagar.
tror Hanne Ulrika o Sabina nu återigen träffats och fnissar på något moln..
kram på er!

Ida sa...

Hej! Kan inte föreställa mig det ni går igenom...Tänker på er, och beundrar er för att ni ibland uppdaterar. Många kramar till er! // Ida

Ingela sa...

Tack för att ni skriver. Det känns som en liten bit av Sabina finns kvar när man läser era texter. Ni håller henne så levande.
Kram
Ingela

Anonym sa...

Känner så starkt med er alla..

Marisan sa...

En dikt till er anhöriga. Tänker på er och känner så mycket med er. Saknar min mamma så otroligt mycket. 20 maj är det ett år sedan hon lä,nade mig. Det gör så ont och smärtan försvinner aldrig.

Stor kram Marie

DIKT!

Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där. Jag har gett mig av.

Men misströsta inte för allt som var jag, finns fortfarande med dig i minnet var dag.

Jag är vinden som leker i ditt hår
Jag är den som väcker våren år efter år.

Jag är omtanken som håller dig varm, Jag är hjärtat som slår i din barm.

Jag är maskrosorna som envist växer i din rabatt, Jag finns i barnens ögon, i deras bus och skratt.

Jag finns i solens spegelblänk på fjorden. Jag finns i vindens lek över sädesfälten.

Jag har inte lämnat dig, det får du inte tro. Det är bara min kropp som äntligen fått ro.

Så snälla gråt inte mer för mig.
Ty jag finns alltid här och vakar över dig.

Och när du tidigt en morgon,
väcks av fåglars kvitter. Så är det min röst du hör.

Så gråt inte vid min grav. Jag är inte död. Jag har bara gett mig av.

Mette sa...

Förstår så innerligt väl att ni måste haft och har det svårt utan Sabina.Att mista en sådan fin o go människa som bara genom sin blogg kunde sprida så mkt kärlek o kraft.
Att ni saknar henne är inte svårt att förstå.När vi bloggare saknar henne så,hur saknar inte ni då.
Kram från Mette

petra sa...

Sitter här med tårarna rullandes nerför kinderna när jag läser det ni skrivit.
Sabina har berört mig genom bloggen och hon kommer ALLTID ha en plats hos mig oxå,, även om jag inte kände henne mer än här igenom.

STOR varm kram till er alla

Jessica sa...

Tänker på er och på Sabina. Vi är många som aldrig glömmer trots att vi aldrig ens träffat henne. Sabina har berört mig oerhört och förändrat en del av mig för alltid. Jag är så glad också att ni genom era ord då och då håller liv i bloggen för varje gång ett nytt inlägg finns här påminns jag om Sabinas öde och det sätt hon berört mig på. På så sätt fortsätter hon och ni att göra skillnad i människors liv! Tack.

Britt Heidi sa...

Sabina lever videre gjennom dere og gjennom sin historie som hun delte med verden på en klok måte!

Jeg savner sabina!

Klemmer fra Norge!

Lena sa...

Känner er sorg så väl. Ett år och fem månader sedan vår älskade dotter åkte till änglarna. Vi säger åkte...att säga gick bort låter så konstigt...och konstig det är just vad man blir när man förlorat det käraste man har..sitt barn..inget blir någonsin som det ska igen..säger som vår dotter så ofta och klokt sa då hon tog sig igenom olika behandlingar...måste man så måste man vare sig det är roligt eller inte. Så sant...men saknaden är hemskt, kram till er alla Lena www.jozzan.com

Emma sa...

Hittade till denna bloggen idag, och har suttit och streckläst..Jag vet att det inte finns några ord att säga, det finns absolut ingenting vettigt att säga egentligen.. Förlorade min mamma 15 februari 2009 och iallt ni skrivit så känner jag igen mig.. i det som Sabina skrivit,det känner jag igen.. Men behandligar,besked och ovisheten.. Jag beundrar er styrka, jag beundrar Sabinas mod och hennes vackra sätt att se på livet.. Man kan aldrig föreställa sig att det ska hända en själv,sin familj.. man tror inte man ska överleva men nånstanns hittar man styrkan och orken att fortsätta.. och det är nånting som Sabina och min mamma hade velat.. En dag i taget.. Dom finns alltid med oss /Emma

Linn sa...

Kära Sabinas familj!
Jag följde Sabina här på bloggen under hennes sista månader i livet, ungefär en vecka innan årsdagen slog det plöstligt till i bröstet på mig - och min första tanke var att ett datum är på väg som jag förknippar med sorg!
- Mars?
- 31 mars?
- Sabina.
Tårarna brände genast. Jag förstår tankarna ni beskriver, det ofattbara. Jag snuddar vid dem ibland när jag tänker på hur det ska gå för min pappa (spridd prostatacancer). Jag känner så för er alla, inget kan ersätta en älskads bortgång. Det känns härligt att ni fortfarande skriver här och att man kan gå in och läsa om hur ni har det.
Sabina finns i mina tankar också!Många kramar från Linn i Upplands-Bro

Anonym sa...

Jag misste min älskade mamma i samma sjukdom för två år sedan.
Sorgen och saknaden finns med mig hela tiden, varje dag. Jag förstår att jag får lära mig att leva med den, att den är en del av min vardag. När ngn man älskar så högt går bort, det gör så otroligt ont. Med tiden så kanska sorgen förändras, men man bär den alltid med sig, och saknaden är stor.

Många kramar till er alla i familjen. / Bloggläsaren Karin

Maria sa...

Så fint skrivet alla tre. Jag är kikar fortfarande in här ibland. Sabina var verkligen en kämpe.

Kram Maria

Sabina sa...

Det var otroligt länge sedan jag skrev något här.

Jag läser alla inlägg, men tittar bara in då och då, mest för att jag blir så fruktansvärt ledsen varje gång jag läser här.

Jag blir ledsen för jag tycker att det är så förbannat orättvist att Sabina som var så ung, så hälsosam och verkade var en sådan fantastisk människa drabbats av denna skitsjukdom.

Varje gång jag läser här gråter jag, länge. Det känns om om jag går sönder av smärta.

Jag känner så mycket med er. Det är för mig helt ofattbart att hon ryckts från livet, sina döttrar, Henry och er, sin mamma, sina systrar, helt otroligt.
Så otroligt sorgligt.

Ni skriver fint om henne alla tre, så fint.

Det kändes verkligen som att man kände Sabina, efter att ha följt hennes blogg i ett helt års tid, så var hon som en vän och så är hon bara borta, så fruktansvärt.

Nu ska jag sluta svamla, kände bara att jag var tvungen att få ur mig detta.

Ta hand om varandra.

Kramkram//Sabina G.

Inkan o Ligan sa...

Många Kramar till er !

Inkan o Ligan sa...

Sorry, blev fel länk i förra inlägget.
Skriver igen med rätt bloggadress.
Flåt :-(
En stor kram till.

eva sa...

stor kram till er. Tror att sabina följer er. Kram

Martina sa...

Jag skulle sommarjobba för snart 125(känns det som) år sedan, skulle rensa rabatter under HSB´s regi. Det var jag och ett gäng andra ungdomar. En av dem var Sabina. Denna sprudlande tjej, som med sitt självklara sätt och pigga uppsyn kom att påverka mig och lämna ett avtryck i mitt minne som än i dag är så stark. Jag minns att vi blev bra vänner, vi busade med vår arbetsledare, vi försvann under arbetstid och satt och pratade killar och vi skrattade mycket. Hon var tillsammans med Milan som var några år yngre än vi var. Hon var så cool i mina ögaon. Trots att det var 125 år(!) sedan vi jobbade ihop den där sommaren så minns jag henne så tydligt.
Det var skakande att ta del av hennes liv och död här på nätet,jag har burit med mig henne under detta dygn och jag förstår nog inte att det har hänt.
Jag hoppas att Sabinas fina flickor kommer att växa upp och påverka människor omkring dem som hon gjorde. Jag ber för er alla, familj och vänner, att tiden kommer kännas snabb tills ni återser varandra igen. Till Sabina: Tack för de roliga stunderna i buskarna mellan gula husen i Häggvik ;)

Anonym sa...

Kom in på den här bloggen, efter att jag hade läst om Sabina i Metro.
Så att nu har jag bara suttit och läst den här bloggen i två dar utan att kunna sluta. Blir så fruktansvärd rörd när jag läser det här. Jag hatar verkligen cancer!!
Jag förlorade min pappa i bukspottkörtelcancer förra året. Han fick reda på att han hade en tumör i Juni. Och bara ca 4 månader senare så hade jag ingen pappa mer. Det hela gick väldigt fort. Så att 2009 påminner bara om död för mig. Vill bara säga att jag vet precis vad det är ni går igenom. jag hoppas att snart upptäcker ett botemedel för den här hemska sjukdomen!!
kram till er alla.

joline sa...

åh gud viilka fina texter!
har aldrig kollat den här bloggen men på något sett kom den upp när ja började skriva sab..
började nästan gråta när jag läste texterna. lider med er. kram

Isabelle sa...

Så fint skrivet. Varenda gång jag går in på Sabinas blogg blir jag så berörd att tårar börjar rinna.

Kul att ni håller bloggen vid liv genom att skriva då och då. Det hade Sabina verkligen älskat tror jag!

Kram, kram.