MÅNDAG

Nu börjar vår riktiga ledighet!

Skönt att komma upp till ett dukat frukostbord och vetskapen att H är ledig. Julia var tvungen att fråga flera ggr " Henry ledig idag, inte gå till jobbet"??

Vi klädde oss varmt och åkte till kungsträdgården. Spanade in alla som åkte skridskor och gick sen en promenad längs med vattnet. Vad vackert de är med frost på träden. Åt en dyr! lunch inne i gallerian innan vi begav oss hemåt. Vilade en stund innan vi lovat barnen att åka bada. Perfekt tajming att bada idag, lugnt med lite folk. Melinda hade med Eve. Julia var på bus humör och helt plötsligt såg vi att hon tagit av sig badbrallorna och arm puffen! Men då åkte hon fort upp, hade inge lust med en olycka. Båda tjejerna e ju födda i vattumannens stjärntecken och de märks, dom älskar att bada.

När vi kom hem mådde jag så dåligt, huvudet höll på sprängas och kroppen gjorde ont..... Jag vägrar inse att jag inte orkar med två saker på en dag. Jag vill kunna se mina flickors glada ansikten när dom får göra saker. Jag vill göra bra saker av tiden som är kvar. Inte ligga i soffan rakt upp och ner, det gör mig förbannad. Jag vet att inte nån förväntar sig att jag ska orka eller att jag ska lämna ifrån mig tjejerna tidigare till deras pappa. Men det vill jag inte! Jag vill ha dom här min tid även om jag måste ligga i soffan. Några citodon lindrade det värsta men kroppen är slut. Jag vet inte hur många ggr jag sagt till mig själv och Henry att jag e sååå less. Vi blir oxå lätt osams nu för vi båda känner oro och ingen av oss e som vi brukar vara så det gör de hela ännu svårare. Jag kan känna mig irriterad över saker och förstår att han gör det samma. Han får ju stå för all matlagning och annat jag inte orkar med.

Imorgon väntar strålning och jag hoppas att jag inte ska behöva må sämre än nu, samtidigt hoppas jag den strålar sönder skiten i nacken. Imorgon e ju oxå sista dagen med barnen här och jag vill kunna orka med dom.

Har börjat ladda med frågor jag ska grilla läkaren med den 5/1. Känner att jag/vi måste få lite svar och jag kommer inte ge mig förrän dom svarat!

Just nu är jag inne i en period jag vill umgås med vänner och ha kul medans Henry känner för att bara vara hemma och vi! Men då blir det en sån där jobbig tystnad och de vill jag inte.

Rakade mina ben och under armarna för säkert 3månader sedan och det växte aldrig ut, förmodlingen cellgifterna och inget man klagar på men när man är sjuk så skulle man hellre ha håret för att förstå att kroppen e normal.

Några dagar kvar på detta år, ett långt tungt år.

Året man fick reda på att man inte kommer bli frisk och att cancern kommer ta mitt unga liv. Alla drömmar och mål man haft i livet liksom bara rinner av en, livet stannar upp medans allas andra liv fortsätter. Konstigt!