SÖNDAG

Det känns att Tengil härskar i min kropp! Som idag när den snor all min ork & kraft. Tur e sov jag iallafall länge men långt ifrån bra. Den stora i nacken har en tendens att svullna upp och då gör de rejält ont. Magen e katastrof, uppsvälld och magkatarren härjar för fullt. Så idag har jag bara legat i soffan ( förrutom mamsens soffa när Henry bytte däck ) och det suger på ren svenska. Hade velat gjort en del andra saker men men kroppen orkar inte! Som tur e har dessa dagar varit färre och dom bättre fler. Och så hoppas jag i fortsättningen att de ska vara, men de skrämmer en, varje gång tänker jag "tänk om jag aldrig mer få må bra". Nu när resan är så otroligt nära oxå ( 21/11 ). Lilla syster ska följa med, grymt roligt då hon är bra på att styra upp saker, man vill ju hinna se lite oxå. Jag har liksom inte orkat ( vågat?? ) kolla upp för rädslan att den inte blir av e stor. Men nu närmare NY sig med snabba steg.....

Nu befinner jag mig i ett läge där jag inte riktigt vet om jag ska gå vidare just nu eller vänta!? Det handlar om små saker som ens begravning, saker man äger osv. Kontrollfreak som jag är vill jag inte fixa allt sånt klart oxå som med barnen? Å sen lägga det åt sidan!? Svårt bara för alla jag tar upp det med tar illa vid sig och vill helst inte prata ( tänka ) på det. En sån här dag känns den dagen närmare men jag kämpar verkligen och är mestadels positiv tycker jag.
Som tur e har jag en go sambo här hemma som gör allt för att jag ska må bättre!
Och jag hoppas imorgon blir en bättre dag.

Farsdag! Hm! Jag har inte så bra kontakt med min pappa men så klart får han ett samtal av mig idag! När jag var barn var jag pappas lilla tjej men när jag ( å syrrorna ) växte upp blev det tuffare. Då han är från Libanon och har växt upp på ett sätt och sen kom hit till Sverige och uppfostra 3 tjejer var ju inte lätt. Ett tag hade vi ingen kontakt och det spelade ingen större roll då men när man blir sjuk och inser att man ska dö då vill man bara ha hela sin familj hos sig. Idag hörs vi & ses lite då och då känns helt ok, mitt stora stöd i livet har ändå varit mina systrar och min MOR.