Jag fick en frågan om hur jag tycker jag blivit bemött inom sjukvården, hmm. Jag upplever nog att dom är rädda?, fega? eller att dom helt enkelt inte vet vad dom ska svara. Jag tycker att den sköterska jag fått på melanom mottagningen försöker sitt bästa på att svara på alla frågor jag har medans läkarna inte säger mycket. Jag har ju hela tiden sagt att jag hellre vill veta. Imorn ska jag träffa läkaren och grilla henne på vad hon tror. Men jag tror absolut att man inom vården måste bli bättre på att ta hand om patienterna vid sådana tillfällen. Jag träffade ju den stackars mannen på 75 år som kände att han inte fick nått stöd alls och han var jätte rädd! Dom gånger jag frågat läkarna märker jag att dom inte vet vad dom ska säga, då undrar jag ju om dom inte vet eller om dom inte vågar säga sanningen. Förstår att det kanske inte är så lätt att ta ifrån en 34 åring hoppet om livet! Jag har ju en kurator jag träffar och jag pratar väldigt öppet med mina nära och kära om tengil. Mig kan man fråga precis vad som helst, har inga problem att prata om det. Magen tar enormt mycket stryk av alla citodon, är det någon som har nått bra husmors tips mot hård mage???
Ska försöka locka med mannen ut på en promenad nu trots -10 som termometern visar nu. Ikväll kommer barnen till oss eftersom dom är lediga från skolan imorn sen åker dom tbax på kvällen. Nu har ju allt hunnit lagt sig lite, vart osams med Melli förra veckan då hon är så trotsig mot allt nu och det skapar dålig stämning här. Men det hör väl till.......
Tjingeling!
