ONSDAG

En låång natt är äntligen slut! Igår kväll mådde jag inge vidare, kände mig orolig och rädd för vad som kommer sägas idag. Vi lever ju i en enorm press här och jag märker att ibland blir det för mycket även för Henry. Vi blev osams igår! Sen grät vi båda och försökte stötta varandra. Ibland undrar jag hur mycket man klarar av? Det har snart gått 2 år sen jag blev sjuk första ggr och under den tiden har det varit flera perioder av väntan och frustration. Min mage är i uppror och imorse var jag så yr att det snurrade till i huvudet. Det är min ångest, det vet jag! Jag måste vara stark, jag måste tro, jag måste hoppas......Kl 13 är det dax, så nu ska jag upp till VC och få lite fräsch omläggning!
Att skriva av sig här e sååån terapi för mig och när ni kommenterar sååå blir jag så rörd över att ni finns därute och stöttar mig!