Våra tankar om året som gått

Ett år utan Sabina
Jag saknar henne....

Senaste dagarnas tankar ger mig starka minnen från Sabinas sista dagar i livet.
Morgonen då hon ringde mig tidigt och ville att jag skulle komma för hon hade blivit sämre, hon kunde knappt prata längre.
Hon hade suttit på soffan och väntat att klockan skulle bli mer så hon inte skulle väcka oss.
Hon var både ledsen och rädd för vad som höll på att hända med henne.
Sabina ville inte att barnen skulle se henne så dålig, men jag ville åka in med henne för så dålig hade jag inte sett henne tidigare.

Så hon kämpade för att få vara kvar hos oss, men sjukdomen hade brutit ner hela hennes kropp med sina metastaser och ingen kunde göra nåt.
Det var fruktansvärt att inse hur hjälplös man är när ens barn kommer att dö och man kan bara sitta bredvid och hålla handen och trösta.

Tiden efter levde jag som i en bubbla, jag kunde inte ta in att Sabina fanns inte i livet och det kan jag fortfarande inte göra helt fast ett helt år har gått.
Det gör så ont i hjärtat att inse att hon aldrig mer ringer och be mig att baka en jordgubbspaj, eller hjälpa till med barnen, eller åka till Ikea.
Hon sa många ggr att hon inte skulle klara om det hände mig nåt, lika svårt är det för mig leva vidare utan henne.
Hon fick inte se sin systerson Melvin, jag fick inte ordna ett bröllop som hon drömde om, hon hann inte se vårt nya hem.
Många gånger har jag drömt om att hon är tillbaka, med ännu mer energi och livsglädje, alltid på väg till jobbet, promenad i solsken, träna eller träffa vänner för att sen vakna till verkligheten ..att det kan hon inte göra.

Idag kommer jag att hedra hennes minne extra mycket, besöka graven som jag gör så ofta, tända ljus och minnas hennes strålande leende.
Kanske med tiden blir det lättare att leva med sorgen, det hoppas jag.

Jag avslutar med några tänkvärda ord:

”Det behövs inga stora vatten för att spegla himlen.
Det behövs inga väldiga ord om sanningen ska fram.
Det räcker med stillhet och ljus och öppna ögon”
Allt skapat har sammanhang.
Vad som händer med jorden under våra fötter, händer också människan.
Människa vävde inte livets väv, hon är endast en tråd av den.
Vad hon gör åt väven gör hon också åt sig själv.”

Med all min kärlek// Mamma

Tid

Vi människor mäter ofta saker i tid. Men kan man mäta sorg i tid? Idag är det ett år sedan Sabina tog sitt sista andetag, i ett rum fullt av människor som älskade henne, som satt tappra och höll igen för att hennes sista tid skulle bli så lugn som möjligt.
Vi hade vakat över henne hela natten för någonstans så förstod vi att hennes sista stund är snart här. Hennes kropp orkade inte med längre och hennes kämparglöd höll på att slockna.

Samtidigt som chocken la sig som ett täcke över oss så fanns ändå en känsla av lättnad för att hennes smärtor nu var förbi. Att under så lång tid se hur en stark, frisk och levnadsglad människa bryts ner av smärta, mediciner och ångest är förödande för vem som helst.

Begravningen var kanske ännu svårare för då var det helt plötsligt så verkligt att nu är det slut! Människor strömmade till kyrkan för att få vara med och hedra henne. Ceremonin var underbar och sorglig på samma gång.

Under året som nu har gått har känslan av att hon är borta kommit som ett hugg utan förvarning många gånger. En overklighetskänsla som plötsligt dyker upp i ens inre. Dagar som har haft betydelse för Sabina kommer och vi blir åter igen påminda om att hon inte längre kan vara med oss. Sabinas födelsedag där hon skulle ha fyllt 35 år, Melvins födelse, första julen för barnen utan sin mamma, Julia och Melindas födelsedagar osv.

Jag har känt att för min egen del så har det hjälpt mig mycket att prata om henne, om hennes sjukdom, om hennes sista tid, om hennes blogg. Det har hjälpt mig att kunna gå vidare och hitta en mening i vardagen, se den lycka som faktiskt finns hos oss.

Livet kan inte vänta – lev nu ! All kärlek till dig syster
Från stora syster Rosa



Det har gått ett år sen du lämnade oss.

För ett år sedan var det lite soligare än det var idag, det är nog bara det jag minns av omvärlden runt om mig. Tobias kom och mötte upp mig på Stockholm sjukhem där vi suttit med Sabina hela sista natten, det var jätte jobbigt att gå därifrån. Vem skulle ta hand om Sabina nu? Vad händer med hennes kropp? Var ska hon vara tills begravningen sker? Det sista jag sa till dig i rummet var; Hej då systra mi. Vi klev ut och jag gick som i en bubbla, såg ingen, hörde ingen. Ville bara hem. Väl hemma tände jag ett ljus i en hjärtform och gick och la mig i sängen och grät och sov. Så låg jag hela dan och hela kvällen, ljuset brann vidare. Runt om ljusstaken la jag mitt halsband som jag fått av Sabina. Det var en rund bjällra som var till magen, jag väntade Melvin då.

Begravningen var jätte fin, men oj så tung. Jag bröt fullständigt ihop när jag såg dig i kistan. Det var liksom inte du... En helt overklig känsla. Men jag är glad att det blev precis så som du hade önskat dig.

Ibland har jag känt att Sabina varit med mig, funnits med Melvin. Jag har kunnat prata med henne och berättat hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag önskar att hon kunde komma tillbaka. Ibland och fortfarande är det så otroligt svårt att förstå att jag aldrig mer kommer få träffa henne, få skratta, få prata vårt speciella språk. Få skämta om våra saker som bara vi förstår..

Det har hänt mycket under året som har gått, Sabina har fått mycket uppmärksamhet. Rubriker på löp, intervjuer i flera tidningar, två böcker som handlar om henne! Det känns skönt att hon inte bara är en i mängden som bara försvann. Nej, Sabina har berört många genom sin blogg och jag är otroligt stolt över att hon är min syster!

Men tiden går, och det är som alla säger - tiden läker. Visst känns det bättre med tiden, men jag kommer aldrig sluta sakna dig och du finns i mina tankar varje dag.

Jag önskar att du hade fått leva ett långt friskt liv. Tycker det känns så orättvist! Varför du? Önskar så att du hade fått träffa din systerson Melvin, du hade älskat honom.

Älskar dig för alltid,
din lilla syster Johanna.