Dossyster

Sitter här med tårar som rinner ner för mina kinder.. Var bara tvungen att gå in och titta på bildspelet som Ulrica gjorde till minne för Sabina. Underbara bilder på två unga fina tjejer som skrattar och har det bra på sin resa till Rhodos. Och så fina låtar som man bli ännu mer ledsen av.

Nu ligger Ulrica hemma och är inte längre kontaktbar med en pump som ger henne lugnande. Det har gått otroligt fort känns det som.. Jag pratade med henne förra veckan, men skulle för första gången på länge träna. Så jag sa efter ett tag att jag var tvungen att lägga på, men att vi kunde höras nu i veckan och försöka ses. Hon berättade att hon blivit mycket sämre och att hon inte hade lång tid kvar.

Det är ju alltid så svårt att ta in när någon säger att du har si och så lång tid kvar att leva. Men hon pratar ju med mig i telefon nu, så att det kan ju inte gå så fort?? Men det visar sig att det kan det.. Får minnen tillbaka av Sabinas sista tid när hon låg och fick lugnande via pump och blir så ledsen.

Önskade att vi hade pratat med varandra längre, önskar att jag hade hunnit åka och hälsa på henne.

Tänker så mycket på hennes familj nu och förstår hur svårt de har det. En stor varm kram till alla dem.