ONSDAGKVÄLL

Nu börjar även du mitt hjärta hitta lite distans till allt och förstå vad jag menar med att vi måste passa på att ta tillvara på alla små tillfällen vi har tillsammans.

Hej min kulta rakas!
Jag vet att jag är en fåordig som person och inte säger så mycket alltid. Men du ska veta att jag älskar dig mer än något annat och stöttar dig alltid tills den dagen vi måste skiljas åt. Jag har mycket inom mig, känlor, tankar och funderingar, det är bara svårt att ibland visa dom för det smärtar att se dig vara så sjuk. Jag undrar varje dag hur det kommer att leva utan dig, du har betytt så mycket för mig. Du får känna mig stark och lugn, men samtidigt faller jag ibland in i mina egna tankar och verkar ointresserad av det mesta som händer. Men det du ser på ytan är inte den kille som finns inuti skalet, där finns en glad och lycklig kille som fått privilegiet att få leva med dig. Du har lärt mig mycket, att uppskatta livet och alla vänner omkring sig, hur familjelivet är och vad det för med sig. Jag skulle kunna fortsätta att skriva ett bra tag till, men jag återkommer med fler tankar och funderingar.
Jag älskar dig min akka:-) du är allt för mig!
Din älskade ukko, Henry Puh vilken lååång dag!
Proverna gick bra, och jag blev glad när samtalet från mottagningen kom att alla prover såg bra ut och behandlingen blir av imorn.
Lotta och Mille kom hit och vi slog ihop våra kloka hjärnor och spånade lite på minnes saker till lådorna. ( har ju även fått mycket bra tips från er!! ) Sen kollade vi igenom gamla fotoalbum och kunde ju bara konstatera att vi är så mycket snyggare nu vid 30+ än 20+ haha! Mille sov hela besöket vilket var skönt för han och synd för mig som ej fick mysa med prinsen. Vi kom gemensamt fram till att vi oxå ville hinna med en del tjejmys så det ska vi planera upp. Känns som man lever i en annan värld, allt har hänt så fort och vi alla förstår allvaret!
I och med Isas FB-insamling har mitt öde nu nått ut till alla och jag har fått så mycket fina tänkbara ord och respons så jag vet inte vad jag ska säga! Är nog lite chockad men skulle nog reagera likadant! Samtidigt som jag inte riktigt förstår och tur är väl det!
Dossyster kom hit och vi fick en stund själva att ventilera innan Pastor P kom. Det blev ett djupt samtal och jag förklarade hur jag känner;
- att jag är rädd men inte hysterisk utan lugnt rädd
- att jag tror himlen är en bra plats, lite typ som jorden men att man inte känner till varandra
- alt. att man återvänder till jorden som nått annat och lever brevid alla er
- att jag absolut inte vill dö men inte heller tror att det är hemskt
- att jag känner att jag har förberett allt och kan liksom inte göra mera för att alla ska få det bra sen efter
- att situationen är så absurb att jag inte förstår att det är min död vi faktiskt diskuterar

Iallafall är det klart att det är han som ska begrava mig och nu vet även han om mina önskemål!

Barnens pappa sa en sån skön kommentar att om du kommer till oss så låt mig få ett tecken för jag blir inte rädd då utan vet att du finns hos oss då! Så jag tror jag ska blåsa ut ett ljus då! Eller som nån sa att man kan säga till barnen när det blåser ute är det mamma som stryker håret. Lite gulligt!
Därefter kom K & E och vi åt lite middag ihop och pratade om gamla barnprogram. Även dom ska ju få en liten bebis i maj och jag har ju blivit tillfrågad som gudmor. Och skulle jag ej va med så sa Henry så gulligt; - annars blir du ju en postumt gudmor! Och då sa K,- då kan du ju verkligen bli en ängla gudmor och ha koll från ovan. *ler*
Faktiskt skönt att kunna prata om allt för jag är ju lite sådan och klarar ju det nu.
Sen blev det telefonsamtal efter samtal och jag hoppas denna dag har lyckats trötta ut mig så jag får sova i natt. Cortisonet gör mig helt galet pigg, svettig, hjärtklappning, fet och rödflammig!