SVARTA FREDAGEN

Som vanligt blir de fel men vi tar de lite huller om buller för de e så jag känner mig idag! Jag fick ett glatt sms när jag var på väg upp på behandlingen imorse. A som jag legat brevid för ett tag sedan hade sett till att vi fick samma rum. Passade bra för mig som kom ensam idag! Bilderna visar bara vem som fick finast bemöttande idag * ler *. Min bricka med dricka och snacks och A och hennes underbara roliga vänninas bricka ( under )

Min underbara prins som jag hjälpte till världen och har fått möjlighet att följa. Ja fick en egen stund med han och jag höll honom i famnen och sjöng, han somnade och jag grät en liten tår.

Så här stor är han nu och han ler och försöker prata. Barn är underbara för dom ger en så mycket kärlek. Att bara få mysa med dom gör en lycklig.

Nu till livets allvar!!

Jag gjorde en DT igår av hela kroppen. När jag kom dit bad dom att få sätta en nål i armen. Men va f*n, jag e ju rädd. Dom försökte för att de skulle bli sååå svårt att spruta in så mycket kontrast i porten. Men min kropp skötte sig och alla synliga vener gömde sig, så dom blev tvugna att ta porten och fylla hela 16 sprutor med kontrast. Det gick tillslut bra men var jobbigt med en ond nack tumör och tomma kroppen fylls med kontrast= illamående!!

På kvällen åt jag en god middag med mina underbara vänner och vi planerade att försöka hitta på nått då vi inte vet hur framtiden ser ut!! Ni är bäst alla som finns här för mig och som jag uppskattar så mycket, gäller även självklart MIN FAMILJ!

Som sagt tillbaka till imorse när jag var på väg till behandlingen inget ont anat!!

Kom upp dit och fick rummet med A. Min sköterska M som e så gullig kom och sa att dom tagit bort avastinet och att jag bara skulle få taxol. Jag sa att de måste vara ett missförstånd, så hon gick ner för att ringa. Ett moln kom över mig och jag blev orolig!! Hon kom tillbaka och sa att de kommer snart upp en läkare och berättar. Jag fattade direkt med ändå inte. Snart stod läkare G i dörren och jag får själv gå in i ett rum med honom. Ser att han e plågad och obekväm av situationen. Det är ju trots allt inte länge sedan han sa att " DU E SÅ GOTT SOM FRISK" !! Jaha säger han och jag säger oxå jaha????? Vad tror du sa han???? Jag tittar förvånad på honom?? Han säger att både MR och DT visar 5 st metastaser i hjärnan. Vi måste avsluta beh nu och öka cortisonet till varje dag och om ca 8 dgr stråla hjärnan för att minska trycket, smärtlindra och symtomlindra. Det är allvarligt! Sen fortsätter han att babbla på, hör inget, förstår inget, sitter i fullständig chock! Senast igår kväll pratade vi om hur man kommer reagera vid detta besked. Jag känner mig tom och illamående. Jag går slokörad tillbaka till rummet och börjar stört gråta, får stöd av sköterskan, A och E. Dom ringde Henry och han kom genast. Jag tycker det är så konstigt att inte läkaren ringde imorse och bad mig ta med nån??? Jag menar på en vanlig beh brukar jag åka själv för de är ju inget läskigt! För hänsyn till min ev dottra vill jag ej skriva hur lång tid jag har ( obs! statistiskt sätt ) men de e inte långt! Men ikväll ska vi gråta och vara ledsna och sen tar jag upp KAMPEN igen för jag ger INTE UPP!!

Men de e tungt och svart nu! Jag ville ju ha lite längre tid, hinna med lite mera saker, är inte redo ännu! Iofs vem f*n blir någonsin redo för nått sånt??? Hur gör man sista tiden? Hur finner man styrkan??? Jag har så mycket frågor!! På måndag kommer kurator S hit och pratar sen ska vi till KS på behandlings plan samtal.