SÖNDAG

Ja nu är det snart bara du som är kvar här med våra prinsessor och det var ju inte så vi tänkte oss. Vi träffades för 17år sedan och vi levde ihop i 13år, visst har det varit upp och ner men det var ju vi som fick dessa tjejer ihop och ett livslångt band emellan oss. När jag åter igen blev sjuk fick vi ett sån fin kontakt och det är jag så lycklig över, för det känns så fel att behöva lämna dig ensam med allt ansvar runt barnen. Jag tvivlar inte en sekund på att du klarar det men de kommer bli svårt, och jag hoppas du får det stöd du behöver! Samtalet med Melli gick trots allt bra igår, jag tror inte att hon riktigt förstod allt. Pappa grät och mamma grät. - Men varför gråter du pappa? frågar M. Jo svarar jag, nu har dom dumma prickarna nått mammas huvud och jag kommer bli sämre. - Kommer du dö nu? Så småningom ja och tidigare än vi förrut pratat om. Men därför ska vi resa bort nu allihopa och ha de bra medans mamma mår ok. Jag, Henry, du , Julia, moster Johanna, Tobias, Ludvig och jag hoppas även mormor följer med. Jag måste bara få klartecken för läkaren att få åka! Vi måste ta till vara på den här tiden så gott det går och när pappa flyttar hit kan vi träffas ofta. Och när jag inte finns hos er gör så många andra det som älskar dig och Julia. Men du får undra och fråga hur mycket du vill, lova oss de??
Ett nickande kommer fram och ett par tårögda, glansiga ögon tittar ledsamt på oss. Men som både jag, Henry och barnens pappa pratat om så har vi gjort allt vi kan göra för att allt ska bli så bra och praktiskt som möjligt.
Eftersom jag äter stora doser cortison varje dag så kan jag ju inte sova mycket, typiskt för då kommer ju alla tankar och funderingar. Jag låg och funderade på hur alla som tänkt tanken "tänk om de va jag som vunnit dom där 110 milj ( som faktiskt nån i Helsingborg gjort! ) vad skulle jag göra då??? Och om de finns någon som nångång tänkt tanken "tank om jag skulle få en dödsdom, vad skulle jag göra då??? Förmodlingen inte många. Jag kan säga att jag har aldrig tänkt så där mycket på att vinna pengar då jag aldrig heller spelar. Men jag vet att när jag blev sjuk första ggr så tänkte jag bara, snälla låt mig bli frisk. Och jag tanken kanske slog mig att jag skulle dö men under tiden jag kämpat här trodde jag kanske att jag klarar mig nog. Säkert pga att jag få må så pass bra ändå. Men visst det var precis som jag sa till dossyster härom dagen, det är alltid så när man mår lite lite bättre och tror att de ska ha blivit bättre som man får värsta smällen.
Min lillasyster har försökt få barn i flera flera år och hunnit tänka tanken, tänk om jag inte kan få barn? För ca 1 månad sen ringde hon mig en kväll och sa -jag är med barn, helt otrolig! Vi blev överlyckliga båda två. Sen säger hon; - jag som ville att du skulle hinna få vara med, helt plötsligt tänker hon på mig före sin egen lycka! Det var sååå fint sagt och de var redan innan bestämt att jag skulle få vara med på allt. Så jag blev ju oxå så lycklig och tänkte de finns ju inget som idikerar på att jag skulle vara sämre nu så jag klarar det säkert! Men de var ju innan fredagen kom och ville leverera annat. Det gör mig jätte ledsen, men jag ska vara med på alla undersökningar och ultraljud samt ett nupp-test där endast jag ska få se könet. Sen sa syster yster igår att jag får välja ett namn och skriva ner i ett brev. Det roliga är att hon ska ha i augusti och jag fyller år i augusti. Så mitt mål är ju att kämpa så länge de går och har jag turen kanske jag får uppleva ännu en förlossning. Hoppas hoppas!!!
Igår var ju en sån dag att vi grät mycket, skrattade lite och grät lite till. Vi gick en lång promenad och pratade om allt. Jag talade om mina drömmar och han om sina. Jag sa även vad jag önskade han skulle tänka på efter jag gått bort. Jag vet att han har svårt för att visa sina känslor öppet för andra och han var rädd att han skulle missuppfattas. Då sa jag att om du inte kan visa de, tala då om det istället. Då förstår nog andra lättare än om du bara säger allting e bra, för de är de ju inte eller hur?? Sen känns de ju så svårt att i detta fall tillgodo se bådas behov. Hur mycket ska han orka, jag vet ju att han har en chefs position på jobbet oxå. Vad vill han??? Hur tänker han??? Vi får fundera och se vad som känns bra för båda. Jag är nu jätterädd att jag ska få symtomer av hjärnmetastaserna och inte funka lika bra. Men förhoppningsvis får vi lite svar på måndag.

Kan inte säga annat en att TACK för allt stöd jag fått av alla er underbara! Det betyder mycket och jag har fått så bra tips så tack för att ni fungerar som en extra hjärna till mig! Kampen går vidare och ni får följa med till slutet!