Måndag igen....natten har varit bra då vi skaffat oss en stor golv fläkt som kan lufta mig. Så inatt slapp jag vakna dränkt i svett, skönt!
Innan jag la mig igår fastnade jag framför Maddes blogg, har inte vågat läsa hela men gjorde de nu. Man känner igen sig i tankarna hon hade och hon verkade vara en sån positiv tjej, sån som jag oxå försöker vara. Man förstod att hon gav aldrig upp, vilket jag heller inte vill göra. Sen kommer dom här tankarna smygandes igen, tänk om jag inte klarar detta?
När jag möter människor märker jag att dom blir förvånad över hur pass frisk och pigg jag ser ut, men jag känner att trots det inte syns på utsidan är jag väldigt sliten på insidan. Kroppen har tagit hårt på alla cellgifter. Jag förstår att ingen som inte går igenom samma sak kan förstå eller sätta sig in i hur det är att leva så här. Det är tufft, man vet aldrig hur man ska må. Varken psykiskt eller fysiskt. Det är liksom en balans gång mellan dom båda.
Jag har oxå en i min närhet som har det tufft och det påverkar så klart mig med, ibland önskar jag bara att man kunde blåsa bort allt så alla kunde få må bra. Jag hoppas det snart löser sig för honom och han kan få lite flyt.....
Idag är jag trött, kroppen är trött, huvudet är trött........
Ändå unnade jag mig lite nagel manikyr, se på bilden va fint de blev! Man måste peppa upp sig själv och lite kan göra så mycket! Jag tänkte även ta bild på tumören på armen som sakta men säkert bleknar bort.
Jag tror att när man haft en tuff period som jag senaste 2v och varit så spänd så kommer tröttheten efteråt. Och när man nu borde kunna andas ut så kommer nästa tanke..........
Inlägg
8 kommentarer:
Har följt din blogg någon vecka nu, du skriver väldigt bra. Du är en stark flicka! Hoppas verkligen du blir frisk!!
Det förtjänar du. kram!
hej! försök att inte tänka såå himla mycket, förstår hur svårt det måste va men ibland kan man ju hålla på o tänka så man blir knäpp! det är verkligen inte alltid så lätt att leva men försök att fokusera på allt positivt som hänt under dagen och hur lyckligt lottad du verkar som har en sån underbar familj o me så mycket kärlek. livet är verkligen en berg o dalbana för oss alla.försök att radera dessa tankar för man kan ju aldrig få nå svar iallafall. njut för var dag, det har jag börjat o tänka tack vare såå mycket hemsk som händer. Jag tycker jag hör om cancer hur mycket som helst o både hit o dit, unga som gamla. men man måste ju kunna sätta stopp på den.....hmhm...hoppas dem forskar för fullt. bort m dåliga tankar fram med dem bra!kram linda- en trogen blogg läsare)
Ja, se där den har faktiskt bleknat!
Då fortsätter du så rakt i den riktningen - håll ut och kram!
Marre
Sabina, jag är så glad för din skull!!!! Äntligen ser vi ljuset av allt elände som du vart med om senaste tiden, snart är du frisk igen det tvivlar jag inte en sekund på!!!! Fortstt vara den du är så löser sig allt annat!!!
Åhhhhh vad jag längtar tills på lördag!!!!!!!!!!!!! Wohohohohowihihihi ska bli sååå kul att se dig igen och bara snacka en massa sex and the city snack som bara vi tjejer kan =)
pössspösösösös och krammmmm
Jag vet vad du menar. Och ändå inte. För hur många det än är i "samma sjukdom" så är du ändå så j-la ensam i din EGNA sjukdom! Det är väldigt få som ser dig den dagen du har så ont att du kryper fram! Det är få som kan förstå dina rädslor du har för framtiden! Och man som sjuk vill ju inte ens plåga ens omgivning med att tjata om det precis hela tiden så man tiger många gånger fast man egentligen vill skrika högt. Man klistrar på leendet och drar upp mungiporna - det blir inte bättre om man grinar. Det blir inte bättre om man skriker. Det blir inte bättre om man tjatar om det.
Och så är man ensam om känslan...
Du har människor runtomkring dig men inte en jävel känner det DU känner!
SÅ är det att ha en kronisk sjukdom - och säkert också cancer, eller?
Vissa, allra närmaste nära som inte kan förstå, gör ont. Alla kan tyvärr inte göra det. Inte deras fel kanske men jag som sjuk känner besvikelsen men kan som sagt inte blir arg el. förebrå.
Äsch - nu blev det långt tycka-synd-om-inlägg. Förlåt! Inte meningen. ;)
KRAM - vila huvudet och dig själv nu.
// Titti - igen...
Jag har läst din blogg i några veckor nu och jag är imponerad av dig och ditt positiva sätt. Kämpa på! Kram Pernilla
Tror det är viktigt att kämpa och vara positiv, men tror även att det är viktigt att tillåta sig själv att vara ömklig och ledsen ibland. Strunta i att läsa så mycket, fokusera på hur du själv mår och hur du ska göra för att må som bäst. Vill du leta alternativa sätt att bli bättre eller frisk, låt andra läsa åt dig, du verkar ha en kanonfamilj och kanonvänner som kan hjälpa dig och det förstår jag så go som du verkar vara! Jag har tänkt många gånger att kunskap är något positivt, men det är inte det i alla lägen, går ju inte att jämföra detta med dina tumörer egentligen men tex när jag varit gravid har jag läst och läst och läst och läst om missfall och andra problem som kan uppstå, jag har blivit halvt hysterisk av det, utan Internet hade jag haft bra mycket behagligare graviditeter och det har ju gått bra, jag har oroat mig i onödan båda gångerna.
Följer dig i din blogg.Får säga att jag tycker att du verkar vara en riktigt stor kämpe.Enormt bra kämpat.Vet hur det är.Att du orkar hålla på med så många grejer.Jag ser upp till dig.Fortsätt så.Aldrig ge upp.
Kram Mette
Skicka en kommentar